Då svennerna blifvit vuxna, tog den äldste sonen orlof af sin fader, och drog ut i verlden att pröfva sin lycka. Under vägen besökte han sin syster, som skänkte honom ett ypperligt svärd. Derefter drog han vidt omkring, intill dess han kom till en kungs-gård, hvarest konungen utlofvat sin enda dotter till ett hafs-troll. Svennen dödade trollet, och vann den fagra prinsessan.
Någon tid derefter fick den unge konungen stor lust att besöka en ö, »som flöt omkring uti sjön», och dit ingen menniska tordes sätta sin fot, emedan ön var förtrollad. Prinsessan afrådde sin man ifrån färden, men det halp icke. När nu svennen kom till den flytande ön, fann han på stranden en liten, usel koja. I den lilla kojan var en gammal stygg käring, som skälfde af köld, ehuru hon satt och värmde sig öfver en trefot med glödande kol. Hexan bad ungersvennen vara välkommen, och gaf honom ett halm-strå för att binda sin fåle. Derefter begärde hon, att han skulle hjelpa henne maka kol på elden. Men när svennen lutade sig ned, förvandlades halm-strået till en stark fjetter, så att hästen icke kunde röra sig. Hexan dödade nu konungen, och kastade hans lik ned i en mörk håla, som var under kojan.
Emedlertid svartnade det ena gädd-ögat. Då begaf sig gubbens andra son på väg, för att uppsöka sin broder. Under färden kom han till sin syster, och erhöll af henne ett ypperligt svärd, och dertill en flaska lifs-vatten. Så utrustad anlände han till kungsgården, och blef af alla hållen för den unge konungen sjelf. Om natten sof han hos drottningen, men lade ett draget svärd emellan sig och henne. Slutligen for han till den flytande ön, och fann hexan och hennes koja. Men svennen lät icke bedraga sig af käringens falska ord, utan lönade svek med svärds-hugg. Sedan nu trollpackan var dräpt, uppsökte han sin broders lik, och väckte honom till lifs med det underbara vattnet. Bröderna skiftade så allt det gods troll-qvinnan hade egt, och drogo derefter sina färde. Men sedan den dagen har ön aldrig mer varit synlig.
6.
Wallare-mannen.
Ifrån Upland.
Det var en gång en fattig vallpojke, som inte hade någon huld eller skyld i verlden, utom sin styfmoder. Men styfmodern var en elak qvinna, och unnade honom hvarken att få något i sig eller på sig. Den stackars pojken led så mycken nöd. Hela Guds långa dag måste han valla fä; men aldrig fick han så mycket som ett skapandes grand, utom en ringa beta bröd, morgon och afton.
En vacker dag hade styfmodern gått bort, utan att lemna fram någon mat. Vallpojken måste således drifva till skog, fastandes, och såsom han nu var mycket hungrig, grät han bitterligen. Men när middagen kom aftorkade han sina tårar, och gick upp på en grön kulle, hvarest han hade för sed att hvila sig, när solen brände varm om sommaren. På kullen plägade alltid vara friskt och daggigt under de löfviga träden; men nu var daggen borta, marken torr, och gräset nedtrampadt. Detta föll vallpojken sällsamt före, och han undrade hvem som trådat i gröngräset. Bäst han nu satt i djupa tankar, märkte han någonting, som låg och glimmade emot solen. Pojken sprang dit för att se efter, och fann så ett par små, små skor af det aldra hvitaste glas. Då blef han åter förnöjd, glömde sin hunger och lekte hela dagen med de små glas-skorna.
Om qvällen, när sol gick i skog, lockade vallpojken sitt fä, och dref till bys. När han nu hade kommit ett stycke på vägen, mötte honom en liten, liten gosse. Pilten helsade vänligt: »god qväll!» ’God qväll igen’, helsade vallpojken. Den lille sporde: »har du hittat mina skor, som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Vallpojken gaf till svars: ’ja, jag har funnit dem. Men, kära du! låt mig behålla de små skorna; jag har tänkt gifva dem åt min styfmoder, så får jag kanske litet mat, när jag kommer hem’. Pilten bad nu så innerligen vackert: »gif mig åter mina skor! en annan gång vill jag tjena dig igen.» Då gaf pojken tillbaka de små glas-skorna; men den lille blef mycket glad, nickade förtroligt, och sprang sina färde.