En natt tycktes det vallare-mannen i sömnen, såsom stod den lille Elfve-konungen framför hans säng, och sade: »åt norr! åt norr! der har du din drottning». Då blef svennen så glad att han spratt upp, och vid han vaknade, se, då stod den lille ännu qvar, och vinkade: »åt norr! åt norr!» Derefter försvann gubben, men vallaren visste icke rätt om det hade varit en syn-villa. När nu dager vardt ljus, gick svennen upp i borgstugan, och begärde komma till tals med konungen. Häröfver undrade alla konungens tjenare, och köksmästaren sade: »du har vallat i så många år, att du väl kunde få tillökning i lön och kost, utan att tala just vid konungen sjelf». Men vallaren stod fast vid sin begäran, och lät förstå, att han hade någonting helt annat i sitt sinne. När han så kom upp i salen, sporde konungen efter hans ärende. Svennen tog till orda: »jag har tjenat dig troget i många år, nu bedes jag orlof att få draga bort och uppsöka prinsessan». Då blef konungen vred, och sade: »huru vill du, som går vall med fä, tänka på det som ingen kämpe eller konunga-son mäktat uträtta?» Men vallaren svarade frimodigt, att han skulle uppsöka prinsessan, eller för henne tillsätta lifvet. Då lät konungen sin vrede fara, och tänkte på det gamla språket: »ofta sitter skarlakans hjerta under vadmals kappa». Han gaf så befallning att vallaren skulle utrustas på det bästa, med gods och gångare, och hvad annat han behöfde. Men svennen sade: »jag passar icke på att rida, gif mig blott edert ord och orlof, samt tillräcklig vägkost.» Konungen önskade honom derefter lycka på färden; men alla små-drängar, och andra tjenare i kungs-gården, logo öfver vallarens vågsamma företag.

Svennen vandrade nu emot norr, såsom Elfve-gubben hade lärt honom, och kom så lång en väg, att det väl icke kunde vara mycket igen till verldens ända. När han så hade färdats öfver berg och öde stigar, kom han slutligen till en stor sjö; midt i den sjön var en fager ö, och på ön låg en kungs-gård, ännu mycket ansenligare än den hvarifrån vallaren hade kommit. Svennen gick ned till sjö-stranden, och beskådade kungsgården på alla sidor. Bäst han nu såg sig omkring, blef han varse en jungfru, med fagergult hår, som stod vid vind-ögat, och vinkade med ett silkes-band, sådant konunga-dotterns lamm plägat bära. Då hoppade hjertat i svennens bröst, ty det rann honom i hugen, att mön icke kunde vara någon annan än prinsessan. Han satte sig nu att eftersinna, huru han skulle komma öfver vattnet till den stora kungs-gården; men ingenting stod honom till råda. Ändteligen föll honom i minnet, att han väl kunde pröfva, om de små Elfvorna ville hjelpa honom. Han tog derföre fram sin lilla ben-pipa, och blåste en lång, uthållen ton. »God qväll!» sade i detsamma en röst bakom honom. »God qväll igen», helsade svennen, och vände sig om. Då stod framför honom den lilla pilten, hvars glas-skor han en gång hade funnit i grön-gräset. »Hvad vill du mig?» sporde Elfve-gossen. Vallaren sade: ’jag beder, att du för mig öfver sjön till kungs-gården’. Pilten genmälte: »sätt dig upp på min rygg!» Svennen gjorde såsom honom var tillsagdt; men i detsamma skiftade pilten sin hamn, och blef till en stor, stor hök, som for genom luften, och stadnade icke förr än de kommit till ön, såsom vallaren äskat.

Svennen gick nu upp i borg-stugan, och begärde tjenst. »Hvad är din färdighet och idrott?» sporde köksmästaren. ’Jag kan gå vall med fä!’ genmälte vallaren. Köksmästaren sade: »Jätten behöfver nu en vallare som aldra-bäst; men tilläfventyrs går det dig såsom det gått de andra; ty om du mister något kräk, gäller det ditt lif.» Svennen tog till orda: ’detta tyckes mig vara ett hårdt vilkor; men jag vill antaga det’. Då bad köksmästaren honom vara välkommen, och sade att han skulle börja sin tjenst den andra dagen.

Svennen gick nu vall med jättens fä, samt sjöng sina qväden och klingade med sin pingla såsom hans sed var. Men konunga-dottern satt vid vind-ögat och lyssnade, samt vinkade tillika åt honom, det han icke skulle låta märka sig. Om qvällen lullade vallaren åter hem ur skog. Då kom jätten gåendes emot honom, och sade: »du är i stället för den som fattas»; men intet kräk var borta, huru jätten ock ville räkna. Nu blef tussen vänlig, och mälte: »du skall blifva min vallare, i all din dag.» Han gick derefter bort till sjö-stranden, lossade sitt förtrollade skepp, och rodde tre gånger omkring ön, såsom han plägade göra.

Medan jätten var borta, ställde sig konunga-dottern vid vind-ögat, och qvad:

»I natt, i natt, du vallare-man!

går molnet undan min stjerna.

Och kommer du då, så blir jag väl din,

min krona ger jag dig gerna.»

Vallaren lyssnade till sången, och förstod, att han borde komma om natten och befria konunga-dottern. Han gick så bort, utan att låta märka sig med något. Men när det blifvit sent, och alla sofvo sin djupaste sömn, smög han åter fram till tornet, ställde sig nedanföre vind-ögat, och qvad: