När dager var ljus, lät konungen tillreda ett stort gästabud, och bjöd de förnämsta männen i sitt rike att komma till kungsgården. Medan nu alla sutto till bords och voro glada, begynte konungen förtälja sagan om de begge syskonen, hvilka blefvo förrådda af sin styfmoder; men han berättade allt såsom det hade timat, ifrån början till slut. När sagan var lyktad, sågo konungens män på hvarandra, och alla menade, att det var en oerhörd gerning. Men konungen vände sig till sin svärmoder, och sade: »det höfves att någon lönar min saga. Mig lyster veta hvad straff den förtjenar, som förrådt så menlöst ett lif». Den falska qvinnan märkte icke att hennes svek var uppdagadt, utan svarade dristigt: »jo, han vore väl värd att kokas i sjudande bly». Konungen vände sig derefter till jungfru Räfrumpa, och sade: »mig lyster äfven höra din mening. Hvad straff förtjenar den, som förrådt så menlöst ett lif?» Den elaka jungfrun genmälte hastigt: »jo, han vore väl värd att kokas i sjudande tjära». Då vardt konungen vred, steg upp ifrån bordet, och sade: »J hafven fällt dom öfver eder sjelfva; den domen skolen J ock undergå». Han lät nu föra de begge qvinnorna till döden, såsom de sjelfva hade sagt, och det var ingen utom Svanhvita som beddes nåd för dem. Derefter firade konungen sitt bröllopp med den fagra jungfrun, och det tycktes alla, att man icke kunde se en vänare drottning. Men sin egen syster gaf han åt den raske ungersvennen, och så vardt glädje öfver hela konungens gård, och der lefva de lyckligt och väl, ja, ännu i denna dag.
[1] Ett slags ogräs (Åker-fräken: Equisetum Arvense).
Anmärkningar.
Sagan om Prinsessan, som gick upp ur hafvet, är en bland Sveriges mest kända folk-berättelser, och förtäljes på många olika sätt. Utgifv. hafva egt tillgång till följande, något skiljaktiga öfverlemningar:
1. Guld-ring och Groda, Guld-ked och Orm. — Ifrån Upland.
Det var en gång en man, som for vilse i skogen. När han länge hade vandrat omkring, utan att finna någon väg, blef han mycket bedröfvad, och satte sig ned på en sten. Då kom der en gammal stygg käring, och sporde hvarför han var så sorgsen till mods. Mannen svarade, att han hade gått vilse och kunde icke hitta hem igen. Qvinnan genmälte: »om du vill lofva att taga mig till hustru, skall jag visa dig vägen, eljest kommer du aldrig lefvande ur denna skog». I sin nöd lofvade mannen göra efter hennes åstundan, ehuru det tycktes honom vara ett dåligt vilkor. Nu följde käringen honom till bys, och blef hans hustru; men hon var en trollqvinna, och skänkte honom icke många glada dagar.
Mannen hade tillförene varit gift, och egde med sin förra hustru en enda dotter, som var både god och fager. Käringen hade likaledes en dotter; men denna bråddes på sitt möderne, och var stygg till utseende och sinnelag. Troll-qvinnan och hennes dotter buro stor harm och afund emot den stackars man-dottern, så att hon alltid hölls för ett styfbarn och fick lida orätt.
Det hände sig en gång, att den elaka qvinnan skulle gå i bad, och skickade sin styf-dotter att tillse om allt var redo i badstugan. När nu flickan kom fram, mötte hon trenne mör, hvilka bådo henne så innerligen vackert att hon skulle bada dem. Styf-dottern svarade: »det vill jag gerna göra, allenast J skynden eder, så att jag slipper bannor af min styfmoder». Hon badade nu de små jungfrurna, och gick derifrån. Men när flickan hade gått, öfverlade de tre små med hvarandra, huru de skulle löna den vänliga tärnan för hennes tjenstaktighet. Den ena sade: »jag önskar, att hon skall blifva tre gånger fagrare än hon redan är». Den andra sade: »jag önskar, att der skall rinna fram en guld-ring på hennes finger, hvarje gång hon nyser». »Och jag», tillade den tredje, »önskar, att hvarannan gång hon nyser skall der, komma en guld-kedja tre hvarf omkring hennes hals». Så taladt, drogo jungfrurna sina färde.
Man-dottern följde nu sin styfmoder till badstugan, och biträdde henne vid badet. Rätt som det var, nös flickan, och i detsamma föll en guld-ring ned på golfvet, så att det klang dervid. »Hvad var det?» sporde käringen, och tog hastigt upp ringen, »den har du visst tagit ifrån mig». Flickan sade ingenting, och styfmodern behöll smycket. När de så hade återkommit i stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en röd guldkedja tre hvarf omkring hennes hals. »Hvad var det?» sporde käringen åter, »den har du visst tagit ifrån mig». Styfmodern ryckte nu hastigt till sig den fagra kedjan, och behöll den; men man-dottern kunde väl förstå, att smyckena voro en gåfva ifrån de tre små jungfrurna.
Käringen lade nu råd, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager, som styfdottern var. Till den ändan lät hon åter tillaga ett bad, och skickade sin dotter att efterse om allt var redo i badstugan. När nu käring-dottern kom fram, mötte henne tre små jungfrur, och de bådo så innerligen vackert, att hon skulle bada dem. Men den elaka flickan bannade jungfrurna, och visade dem bort med hårda ord. Då öfverlade de tre små med hvarandra, huru de skulle löna den stygga flickan för hennes afvoghet och ondska. Den ena sade: »jag önskar, att hon må blifva tre gånger styggare än hon redan är». Den andra sade: »jag önskar, att hvarje gång hon nyser skall der komma fram en ful groda». »Och jag», tillade den tredje, »önskar, att hvar annan gång hon nyser skall en orm rinna tre hvarf omkring hennes hals». Så samtaladt, försvunno de tre mörna, och ingen menniska har sett dem sedan.