»Gud signe dig, lill’ prinsen min!
men kungen han sofver på trollpackans arm.
En gång till, men aldrig mer,
får jag se dig.»
»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen. ’Icke hörde jag någonting’, genmälte falska tärnan, som skulle låtsa vara drottning. Men väktarena lupo hastigt fram, för att taga fast den sjö-tagna drottningen, och då försvann hon i hafvet.
Tredje Thorsdags-natten ställde sig konungen sjelf på vakt, och med honom voro många prester, klerker och andra lärda män. När nu drottningen skulle vända tillbaka ifrån den lille prinsens sof-kammare, blefvo alla varse huru hon var fängslad om foten med en tung jern-kedja. Då tog en af klerkerna sin Bibel och kastade emot kedjan; men när den heliga boken vidrörde länkarne, häfdes förtrollningen, och kedjan brast och for ned i sjön med stort gny och brakande Drottningen blef sålunda frälsad utur hafvet; och kan hvar man väl veta hvad fröjd konungen kände att hafva återvunnit henne.
Dagen derefter gjorde konungen ett stort gästabud, och der samlades många ätt-stora och förnäma män ifrån hela riket. När nu gästerna sutto till bords och voro glada, förtäljde konungen allt som hade vederfarits hans drottning; men ingen visste om hvilken han talade. Konungen vände sig derefter till den gamla troll-qvinnan, och sporde: »hvad straff är väl den värd, som velat förråda ett så menlöst lif?» Käringen genmälte: ’han vore väl värd att kokas i sjudande tjära’. Då sade konungen: »nu har du fällt domen öfver dig sjelf». Han lät så koka trollpackan i tjära; och hennes dotter fick fara samma färd. Men konungen återtog sin rätta drottning, och nu voro de lyckliga så länge de lefde.
2. Kransen. — Ifrån S. Småland.
Det var en gång en man, som hade två döttrar, en egen dotter och en styf-dotter. Mannens dotter var godhjertad och vänlig; men käring-dottern var stygg och ogin, och hennes moder halp henne derutinnan.
En dag gick bonden med sin dotter till skogen, för att hugga ved; men vädret var kulet och det regnade hårdt. När de nu kommit hem om qvällen, hade bonden glömt sin yxa i marken. Då sade han till sin hustru: »kära du! låt din dotter gå efter yxan; min dotter är både trött och våt, hon har hela dagen varit ute i regnet». Men den elaka qvinnan svarade: »åh! det är inte värre väder än att din dotter gerna kan gå. Om hon redan är våt, så tål hon desto bättre vid en regnskur eller två». Den stackars styfdottern måste så gifva sig ut i ur och skur, för att leta efter sin faders yxa.