Om aftonen, när jätten och hans dräng skulle äta, hade jätte-käringen lagat gröt till qvällsmål. »Det var bra,» sade pojken, »nu skola vi kämpa hvem som kan äta mest, Far eller jag.» Tussen var genast redo, och de begynte äta allt hvad ätas kunde. Men pojken var illmarig; han hade bundit sin skinn-frax framför magen och stack så en sked gröt i munnen, medan han stoppade två skedar i skinn-väskan. När nu jätten hade ätit sju fat gröt var han mätt, så att han stånkade hårdt och icke förmådde mera; men pojken fortfor ännu lika ifrigt som förut. Då frågade jätten huru det kom sig, att han som var liten till växt, ändock kunde förtära så mycket. Pojken genmälte: »Far! det vill jag gerna lära er. När jag ätit så mycket mig lyster, ristar jag upp magen, så kan jag äta ännu lika mycket.» Vid dessa ord tog han en knif och skar upp väskan, så att gröten rann ut. Jätten tyckte att detta var ett godt påfund och ville göra sammaledes. Men vid resen stack sin knif i magen, begynte blodet strömma, och det lyktades icke bättre än att detta blef hans bane.
När jätten var död tog pojken allt gods, som fanns i stugan, och drog om natten sina färde. Och så ändas sagan den illmarige vallpojken och den dumme jätten.
Anmärkningar.
1. En annan öfverlemning af denna saga, likaledes ifrån S. Småland, afviker i åtskilliga bi-omständigheter. Sålunda förmäles: att när vall-pojken och jätten skulle pröfva hvem som var starkast, slungade jätten en stor sten högt upp emot himlen; stenen föll dock alltid ned igen. Men pojken kastade en fogel, som han fångat och bar i sin hätta (mössa). När nu fogeln flög sin kos och icke kom tillbaka, trodde jätten att kastet nått till skyarne och dömde deraf, att pojken måtte vara den starkaste af dem båda.
2. Ibland F. Hammerichs Skandinaviske Reiseminder, införda uti tidskriften Brage og Idun, 2:det Bind, 2:det Hæfte (Kjöbenhavn 1839 og 1840), sid. 544-547, förekommer en öfverlemning af närvarande saga ifrån Blekinge. Den innehåller inga serdeles afvikande drag, utom att jättens käring är den, som vill dräpa pojken om natten, medan han sofver. Men hon träffar i stället en mjölk-kärna, som drängen lagt i sängen. När nu jätte-folket åter begifvit sig till ro, stiger pojken upp och hugger i deras sängstolpe, så att det knakar och brakar. »Hvem var det som slog mig?» frågade jätten. »Inte var det jag, Far lille!» svarade käringen och kröp under täcket. Men pojken fortsatte sin lek, intill dess att jätten gaf honom hans fulla lön, samt orlof att genast gå sin väg. Pojken gick derefter bort och skrattade med sin moder öfver jättens dumhet.
3. I sednast åberopade arbete (ss. 547-552), förekommer en grumlad och oäkta öfverlemning ifrån Blekinge af en saga benämnd »Lille Knös» (hvarom se framdeles berättelsen om »Pojken som åt för tolf och arbetade för tolf»). Slutet af nämnda öfverlemning bär tydliga spår att vara lånadt ifrån någon gammal jätte-saga, ehuru detsamma blifvit ytterligare förfalskadt genom inblandning af den i de yngre folk-äfventyren bekante Ulspegel. Det torde likväl böra här anföras, såsom sidostycke till upplösningen i vår ofvan meddelade saga, och lyder som följer:
»Det förtäljes, att konungen gerna ville bli af med Lille Knös samt utlofvade en stor belöning åt den, som kunde blifva hans öfverman. Detta fick Ulspegel veta. Då lät han göra sig en bälg af tre oxhudar, hvilka han spände omkring lifvet. När bälgen var färdig, sattes två stora grytor öfver elden, och der kokades gröt till ansenlig myckenhet. Derefter gick Ulspegel till Lille Knös och frågade: »har du lust att först äta kapp med mig och sedan springa kapp?» Lille Knös jakade härtill. De sätta sig nu neder att äta, och äta af hjertans grund; men för hvarje munnfull som Ulspegel åt, lade han två skedar gröt i ox-bälgen. De fortforo härmed, intill dess begge grytorna voro tomma; men ändock lät ingen märka sig att han var mätt. När de nu skulle ränna skede (löpa kapp) blef Ulspegel långt tillbaka, emedan den stora bälgen tyngde honom. Han tog då fram en knif och stötte i bälgen, så att all gröten rann ut. Men när Lille Knös ville göra sammaledes, stack han sig i magen så att han föll ned och var stendöd. Der säges han ligga ännu i denna dag».
B. Pojken som släppte Jätte-barnet i brunnen.
Ifrån Upland.