Locke svarade:
’Ja, gör det så, min fru!’
Prinsessan fortfor:
»Sofver falska tärnan på min herres arm ännu?»
Locke gaf till svar:
’Ja, gör hon så, min fru!’
Prinsessan tillade: »jag kommer hem två Thorsdags-qvällar till, och så aldrig mer». — Nu drog sjö-trollet på kedjan, och styfdottern for tillbaka i hafvet.
Nästa Thorsdags-natt kom prinsen sjelf tillstädes och lyssnade till sin gemåls samtal med den lilla hunden. När han nu märkte, att icke allt var såsom det borde vara, gick han till råds med en trollkunnig. Denne lärde honom, att han skulle gå bort om en sabbats-qväll, och härda en yxa och ett par stål-handskar i lindekol och orma-etter. Tillika skulle han ställa i rummet trenne kar, det ena fullt med vatten, det andra med vin, och det tredje med mjölk. Konunga-sonen gjorde i allt, såsom man hade sagt honom. När nu Thorsdagen kom, och prinsessan infann sig för tredje gången, lopp prinsen fram, och afhögg kedjan som höll henne fängslad. Härvid blef ett stort gny och dönande uti hafvet. Men konunga-sonen grep sin gemål, och höll henne fast med jernhandskarne. Då förbyttes hon till en hafs-orm, som bet omkring sig och ville slita sig lös; men prinsen släppte icke. Han bar derefter ormen till karet som var fullt med vatten. Der föll ett skinn af honom. Sedan lyftade han ormen i karet som var fullt med vin. Der föll det andra skinnet. Slutligen flyttade han ormen i karet som var fullt med mjölk. Då stod der upp en fager prinsessa, hvit såsom mjölk, och konunga-sonen igenkände sin gemål, som varit förtrollad.
Nu blef Locke åter glad, det lilla barnet upphörde att gråta, och tyngden föll bort ifrån prinsens sinne. Men falska tärnan blef framhafd, och sattes qvicker i jord.