8. Hos Hebreerne: — Se Kletke, Mærchensaal, Bd. III, ss. 45-50, »Die gebrochenen Eide».
Det var en gång en man, som bodde i skogen. Nära intill hans stuga låg en äng, hvarpå växte ett fagert gräs. Mannen satte stort värde på den bördiga ängen, och aktade den högre än mycket annat gods. Men om sommar-morgnarne, när sol rann upp, märktes ofta att det sköna gräset var nedtrampadt, och der syntes i daggen, såsom hade det blifvit trådt af mennisko-fötter. Häröfver bar mannen en stor harm, och honom lysste gerna få utrönt, hvem det var som trampade hans gräs om nätterna.
Bonden lade nu råd, huru han skulle få veta hvad han ville, och sände så sin äldsta son att hålla vakt på ängen. Svennen lofvade göra sitt bästa, och gick å stad. Men huru det var, hade han icke vaktat länge, innan han kände sig mycket tung, och när det led emot midnatts-tid, låg han redan i en djup sömn. Svennen sof nu i godan ro, och vaknade icke förr än sol stod på himmelen. Han vände så åter emot hemmet med oförrättadt ärende; men gräset var nedtrampadt såsom tillförene.
Nästa qväll, skulle bondens andre son ut och hålla vakt på ängen. Han lät icke fattas stora ord, och lofvade återkomma med godt besked. Men huru det nu kunde vara, gick det honom såsom hans broder; ty han hade inte vaktat länge, förrän han kände sig tung och somnade, samt vaknade icke förr än ljusan dag. Han fick så vända hem med oförrättadt ärende; men ängen var trampad alldeles såsom tillförene.
Bonden tyckte att allt detta hade aflupit emot förmodan, och slog så ur hågen att vidare forska derom. Då gick hans yngste son inför sin fader, och beddes orlof att gå ned till ängen och hålla vakt. Bonden svarade: »icke lönar det mödan, att du gifver dig å stad, som är så liten. Det är föga likt, att du skulle vakta bättre än dina bröder». Men pojken sade att han ville fresta sin lycka, och så fick han råda. Han begaf sig derefter till ängen, ehuru hans fader och bröder trodde sig väl kunna förutse huru hans färd skulle aflöpa.
Pojken låg nu och vaktade både länge och väl; men ingenting spordes till, förrän det led emot otte-mål, och solen skulle rinna upp. Då hördes plötsligen ett ljud i luften, såsom af flygande foglar, och der kommo farande trenne dufvor, hvilka slogo ned på den gröna ängen. Efter en stund lade dufvorna bort sina fjäder-hamnar, och blefvo så till trenne fagra jungfrur; men de tre jungfrurna begynte tråda en dans i gröngräset, och de dansade så fagert, att deras fötter knappast vidrörde marken. Svennen kunde nu väl förstå hvem det var som trampade hans faders äng, och han visste icke rätt hvad han skulle tänka om de tre jungfrurna. Men der var en ibland dem, som tycktes honom fager framför alla andra qvinnor, och det lekte honom i hugen, att han hellre ville ega henne än något annat i verlden. När han så hade legat en stund och sett uppå dansen, steg han hastigt upp, och stal bort jungfrurnas trenne fjäder-hamnar. Derefter lade han sig åter på lur, för att röna huru hans äfventyr månde aflöpa.
Arla om morgonen, innan sol gick upp, lyktade jungfrurna sin dans, och ville fara bort; men de kunde icke finna sina fjäder-hamnar. Då blefvo de högeligen förskräckta, och lupo oroligt fram och åter öfver ängen, tills de kommo dit hvarest svennen låg. Jungfrurna sporde om han hade tagit deras fjäder-hamnar, och gåfvo honom fagra ord, att han skulle lemna dem tillbaka. Svennen genmälte: »ja, jag har tagit dem; men jag gifver dem icke åter, utom under två beting». Såsom nu jungfrurna icke kunde uträtta något med sina böner, sporde de efter svennens vilkor, och lofvade uppfylla dem. Då sade ynglingen: »detta är mitt första vilkor, att jag vill veta hvilka J ären och hvadan J ären komna». Mön svarade: ’jag är en konungs-dotter, och dessa begge äro mina hof-tärnor. Vi äro ifrån den borg, som ligger östan om solen och nordan om jorden, dit ingen menniska kan komma.’ Svennen sade åter: »mitt andra vilkor är, att konunga-dottern lofvar mig sin ära och tro, och sätter dag för vårt bröllop; ty henne, och ingen annan, vill jag ega i verlden». Såsom det nu var hög tid, och solen re’n lyste öfver skogs-topparne, måste den unga mön ingå äfven på detta beting. Ungersvennen fäste derefter den fagra prinsessan, och de lofvade att aldrig svika hvarandra. Han gaf så tillbaka de tre dufvo-hamnarne, och tog ett hjertligt farväl af sin käresta, hvarefter jungfrurna svingade sig i luften, och hastigt drogo sina färde.
När dager var ljus, vände pojken emot hemmet, och fick nu höra många spörsmål, hvad sällsamma ting han hade sett och förnummit under natten. Men svennen ordade litet, och sade att han fallit i sömn, så att han icke hade försport någonting. Häröfver gäckades hans bröder, och gjorde spe af honom, det han trott sig kunna bättre genomgå sitt äfventyr än de, hvilka i allo voro förmer än han.
Det led nu en rund tid framåt, och kom till den dagen som konunga-dottern hade utsatt för brölloppet. Då gick svennen till sin fader, och bad honom tillreda ett gästabud, samt dertill bjuda sina vänner och fränder. Bonden lät sin son råda härutinnan. Der tillagades så ett stort gästabud, och fattades icke god förplägning. Men när det led till midnatts-tid, och gästerna blifvit muntra, hördes plötsligen ett starkt gny utanför gilles-stugan, och der körde fram en präktig karm, dragen af ystra fålar; men i karmen satt den fagra konunga-dottern, klädd såsom brud, och med henne voro hennes begge hof-tärnor. Då blef en stor undran ibland alla gästerna, såsom hvar man väl kan tänka. Men ungersvennen undfick sin brud med glädje, och förtäljde för gilles-folket hvad äfventyr han haft om natten, när han vaktade sin faders äng. Derefter dracks brölloppet med fröjd och lust, och alla som sågo den unga bruden prisade svennen lycklig, att hafva gjort ett sådant giftermål.