Serla om aftonen, när sol gått i skog, fingo de se ett ljus, som flämtade emellan träden. Då sade ulfven: »nu äro vi framme, ty här bor min drottnings syster.» Han vände så hem igen; men konunga-sonen gick in, och fann en mycket, mycket gammal qvinna, som bodde i en jord-koja. Medan de nu talades vid, sporde gumman om hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att leta efter Ungdoms-landet, och helsade tillika ifrån hennes syster, som rådde öfver djuren på marken. Då tog käringen till orda: »jag har lefvat i sexhundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder öfver alla foglarne i luften; kanske är det någon ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Konunga-sonen tackade såsom tillbörligt var, för gummans goda löfte, och så blef han der öfver natten.
När det nu bräckte för dagen, gick käringen ut och blåste i sin pipa. Då blef ett starkt susande och dön i luften, och der kommo farande alla himmelens foglar, både stora och små, både när och fjerran. Sedan de voro församlade och hade hyllat sin drottning, sporde den gamla, om det var någon ibland dem som visste vägen till Ungdoms-landet. Foglarne höllo så en lång öfverläggning härom; men slutet blef, att ingen kunde svara till drottningens spörsmål. Då vände sig den gamla gumman till konunga-sonen, och sade: »jag kan nu icke vidare hjelpa dig. Men jag har en syster, som råder öfver fiskarne i hafvet. Far dit, och hälsa henne ifrån mig. Vet inte hon någon råd, så är det ingen som vet det.» Käringen befallte nu örnen att föra svennen till hennes syster; och dermed skiljdes de åt. Men konunga-sonen steg upp på örnens rygg, och så bar det af som en stormvind, öfver blåa haf och gröna länder.
Serla om aftonen, fingo de se ett ljus, som tindrade emellan träden. Då sade örnen: »nu äro vi framme, ty här bor min drottnings syster.» Han tog så afsked ifrån ungersvennen, och flög hem till sin matmoder; men konunga-sonen trädde in i stugan, och sporde om han fick låna herberge. Käringen samtyckte gerna härtill. Medan de nu talades vid, frågade gumman efter hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att söka efter Ungdoms-landet, och helsade tillika från hennes syster som rådde öfver foglarne i luften. Då tog käringen till orda: »jag har nu lefvat i niohundrade vintrar, och ännu aldrig har någon förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder öfver fiskarne i hafvet. Kanske är det någon ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Svennen tackade såsom tillbörligt var, för gummans goda löfte, och så dväljdes han der öfver natten.
Tidigt om morgonen, innan det lyste för dagen, gick käringen ut och blåste i sin pipa. Då blef ett starkt sorl och brusande i hafvet, och vattnet skummade af de oräkneliga fiskar, stora och små, hvilka kommo ifrån när och fjerran. Sedan alla kommit tillsammans, och hade hyllat sin drottning, talade den gamla qvinnan, och sade: »derföre har jag kallat eder, att mig lyster veta, om någon känner vägen till ett land som heter Ungdoms-landet.» Fiskarne höllo nu en lång rådplägning; men slutet var, att ingen kunde svara till drottningens spörsmål. Då blef käringen misslynt, och sade: »ären J väl alla samlade ännu? Jag kan icke se till den gamle hvalen, som eljest icke är den minste ibland eder.» I det samma hördes ett starkt brusande ute på hafvet, och den gamle hvalen kom hastigt farandes. Gumman sporde hvarför han icke kommit med de öfriga; men hvalen ursäktade sig att han hade färdats så lång en väg. »Hvar har du då varit?» frågade gumman. ’Jo,’ svarade fisken, ’jag har farit mång sinom tusende mil. Jag kommer just nu ifrån ett fagert land, som heter Ungdoms-landet.’
När käringen hörde detta blef hon väl tillfreds, och sade: »det må blifva till straff för din ohörsamhet, att du ännu en gång skall fara till Ungdoms-landet, och föra denna ungersvenn med dig på resan.» Derefter tog hon afsked ifrån konungasonen, önskade honom lycka på färden, och så skiljdes de åt. Men svennen satte sig upp på hvalens rygg, och nu bar det af som en pil långt hän öfver vattnet.
De färdades så hela dagen igenom, och kommo sent om aftonen till det prisade Ungdoms-landet. Då sade hvalen: »jag vill nu gifva dig ett godt råd, som du skall noga följa, om du eljest önskar att ditt förehafvande skall lyckas. Uti det, förtrollade slottet faller allt i sömn vid midnatts-timman. Gack då upp i borgen, tag ett äpple och en flaska vatten; men sinka dig icke, utan skynda genast tillbaka. Om du dröjer öfver sjelfva midnatts-stunden, gäller det begges vårt lif.» När konunga-sonen hörde detta, tackade han hvalen för dess goda råd, och lofvade i allt göra såsom fisken hade sagt honom.
Vid midnatts-tid gick prinsen upp till det förtrollade slottet, och fann allting såsom den vise hvalen hade förtäljt. Vid borgporten voro grymma djur, björnar, ulfvar och drakar; men alla lågo i en tung dvala, och det tycktes såsom hade hela borgen stått öde. Prinsen vandrade så genom många stora rum, det ena präktigare än det andra, och kunde icke nog förundra sig öfver den myckna rikedom, som allestädes låg för hans ögon. Slutligen kom han i en stor sal, som var fagert smyckad med täcken af guld och silfver. Midt i den stora salen växte ett träd med de aldra kostligaste äpplen, och jemte trädet var en källa, hvars vatten skimrade såsom klart gull, och gaf en sällsam klang när det rann öfver stenarne. Då förstod konunga-sonen att han ändteligen hade funnit hvad han så länge efterletat. Han lopp derföre fram, plockade sin ränsel full med fagra äpplen, och fyllde sin flaska med lifs-vatten ur den kostliga källan.
Svennen skulle nu vända tillbaka; men han kunde icke öfvervinna sin åtrå, att ännu en liten stund se sig om i det förtrollade slottet. Han fortsatte derföre sin vandring ur rum och i rum, ur sal och i sal, och tyckte att den ena alltjemnt öfverträffade den andra. Ändteligen kom han i ett rum, som framför alla de öfriga var smyckadt med guld, silfver och ädla stenar. Midt i det präktiga rummet stod en säng, bäddad med blåa silkes-bolstrar, och på bädden slumrade en mö, så fager, att väl aldrig någon sett hennes like i verlden. Då rördes hjertat i ungersvennens bröst, han glömde den vise hvalens varningar, och sof i famnen hos den fagra konunga-dottern.
När svennen hade sofvit en blund och skulle gå sin väg, tycktes honom att han väl borde låta mön veta, hvem det var som hade njutit hennes ynnest. Till den ändan skref han på väggen, att Prins Venius af Engeland hade varit der, och ilade så bort ur slottet. Det var också hög tid; ty knappast hade han gått igenom borg-porten, förr än allt vaknade ur sin dvala; djuren röto, vapen slamrade, och hela borgen blef uppfylld af lif och rörelse. Men prinsen satte sig hastigt upp på hvalens rygg, och sedan bar det af som en blåst öfver böljorna.