Svennen lät nu sin häst styra kosan, och de kommo omsider till ett högt berg, som öppnade sig, så att de foro in. I berget voro tre, de aldra fagraste trädgårdar. Den första trädgården bar äpplen, som alla voro af silfver; den andra bar äpplen af guld, och den tredje bar äpplen af ädla stenar. Hästen sade, att prinsen skulle få plocka ett äpple af hvardera slaget, men förbjöd honom strängeligen att taga flera. Konunga-sonen lydde hans råd härutinnan.
När svennen hade färdats igenom de trenne trädgårdarne, kom han omsider till en fager borg, som omgafs af en hög ring-mur. Prinsen gick in genom borg-porten, vandrade ur rum och i rum, och fann det prisade lifs-vattnet. Ändteligen kom han uti salen, hvarest konunga-dottern låg. Då glömde han hästens varning, och sof hos den fagra jungfrun. Derefter sårade han sig i handen tills blod kom ut, skref sitt namn på sals-väggen, och skyndade sina färde.
Vid han nu trädde genom porten, vaknade alla i det förtrollade slottet, och foro efter honom. Då hade prinsen ingen annan råd, än att gifva sig ut i ett sund, som låg derutanföre; men sundet var tre dags-resor bredt. De foro så hela dagen, och när qvällen kom, var prinsens gångare mycket trött. Då bad han sin herre kasta silfver-äpplet i sjön. Prinsen gjorde som hästen hade sagt. Genast stod der upp en fager ö, som var prydd med blommor, och der rastade de tills dager var ljus.
Andra dagen fortsatte de sin färd, och när qvällen kom, sade hästen att prinsen skulle kasta guld-äpplet i sjön. Då växte der upp en ännu fagrare ö, och de blefvo uppå ön om natten. Men tredje dagen var färden långt svårare än förut, och prinsens gångare blef nästan maktlös af trötthet. Då bad han sin herre kasta det sista äpplet i sjön. Genast växte upp den aldra fagraste ö, och ön var prydd med kosteliga träd och frukter. Prinsen och hans häst rastade der om natten, och kommo så öfver sundet.
På andra stranden funno de en borg, och i borgen bodde en gammal, gammal gubbe, som undfick prinsen på det aldrabästa. När nu svennen skulle fara bort, sade gubben, att han skulle få välja tvänne kostbarheter, hvilka han ville. Då gick prinsen till råds med sin vise häst, och valde så en gammal duk och en utsliten kappa. Men duken hade sådan art, att den breddes med kostlig mat, när helst svennen befallte det, och kappan var icke ringare i värde, ty den gjorde honom osynlig, när han vände dess mörka sida utåt. —
Sagans slut öfverensstämmer med hvad ofvan blifvit meddeladt. Prinsen blir förrådd af sina bröder, och sitter tre runda år i lejona-kulan. Då anländer den främmande prinsessan, lägger skarlakans-tyg öfver skepps-bryggan, och strör derofvan guld, perlor och ädla stenar. Hon skickar så bud till konungen, att hon vill träffa sin sons fader. Nu blir en stor förskräckelse i staden, intill dess att ungersvennen finnes åter, och hans svekfulla bröder blifva straffade.
2. I en uppteckning från Dalarne förtäljes, att prinsen erhöll råd och hjelp af tvänne mycket gamla qvinnor, af hvilka den ena hade fyra, och den andra fem ögon. Han for så öfver till Ungdoms-landet uppå en stor fisk; men blef under hemfärden sviken af sina bröder och kastad i tornet, hvarest han satt, intill dess han befriades af den fagra konunga-dottern.
3. En öfverlemning ifrån Vestmanland låter den unge prinsen draga bort, att leta efter ett kostligt ögonvatten åt sin blinde fader. På vägen träffar han en hvit häst, som sedermera är hans hjelp och rådgifvare. Han kommer så fram till den underbara ön, erhåller vattnet, och omfamnar prinsessan, som vid afskedet förärar honom sitt strumpeband till en hugkomst.
På återfärden blir prinsen förrådd af sina bröder, och kastas af sin fader i tornet, hvarest han sitter fången en rund tid. Slutligen anländer prinsessan med en mäktig flotta, och återfordrar sin fästeman. De begge äldsta konunga-sönerna gifva sig nu till skeppen, den ene efter den andre; men ingendera dristar rida öfver de dyrbara täckena, eller kan uppvisa det gyllene strumpe-bandet. Ändteligen återfinnes den rätte prinsen, sveket blir upptäckt, och bröderna undfå sitt förtjenta straff.