5. En öfverlemning ifrån S. Småland förtäljer, att det var ett bonde-folk, som var så fattigt, att de måste gifva sig ut i verlden och söka lyckan hvar på sitt håll. När de nu skulle dela sin egendom, fanns intet att skifta, utom en gryta och en gryt-slef, en ko och en katt. Gubben och gumman kommo så i strid med hvarandra, hvem som skulle ega grytan, och det lyktades inte bättre, än att käringen tog grytan och lopp åt skogen; men gubben fattade slefven och sprang efter. Ingen af dem kom någonsin hem igen.
Pojken och flickan råkade likaledes i tvist med hvarandra, ty begge ville hafva kon. Då gick katten fram till den unga tärnan, och sade: »tag mig! tag mig! jag vill hjelpa dig.» Flickan lät så nöja sig med katten, och de gingo samman till kungs-gården, hvarest flickan begärde tjenst. Drottningen sporde hvad slöjd hon kunde. Tärnan svarade, som katten lärt henne: »jag kan sömma silke.» Hon sattes nu att sticka ett täcke. Då sade katten: »tag ett hår af min svans, och nyttja som nål.» Flickan gjorde så, och sömmade ett täcke, hvars make ingen har skådat.
En dag fick tärnan se hvarest hennes föräldrar kommo löpande utur skogen, gumman före och gubben efter. Då log hon. Konungen sporde hvi hon log så. Jungfrun svarade, som katten hade lärt henne: »jo, jag tänker derpå, att eder gård står uppå trädstolpar, men min gård står uppå guld-stolpar.» Konungen satte sig nu i sinnet att fara till gården, som han hört omtalas, och de gåfvo sig på resan.
När de kommo fram, var ingen hemma, utom jättens hustru. Katten gick så in, helsade jätte-qvinnan, och sade att hon skulle laga till ett stort gille, ty jätten hade bjudit många gäster. Käringen gjorde som katten hade sagt, och de hjelptes åt att tillreda maten. De skulle nu stycka en nyslagtad oxe, och katten höll medan käringen högg; men det gick inte bra. Då sade katten: »mor! låten mig hugga, så kunnen J hålla.» Jätte-qvinnan gjorde så. Men när katten fick yxan, högg han käringen i skallen, så att hon blef död. Derefter läste han igen borg-porten, och lockade jätten att se uppå solen, så äfven han fick sin bane.
Sedan jätte-folket var utdödt, fick katten sin rätta skepnad igen, och blef till en fager prins, som rådde öfver den sköna borgen. Han lät så tillreda ett präktigt gästabud för konungen och hans unga gemål, samt undfägnade dem på det aldra bästa i många dagar.
6. En annan öfverlemning, ifrån Upland, låter torpare-dottern likaledes gå fram till kungs-gården och söka tjenst, under föregifvande att hon var en prinsessa. För att pröfva henne, lade drottningen första natten ärter, andra natten gryn, och tredje natten knappnåls-hufvuden under bolstret; men katten varskodde sin matmoder, och hon genomgick profven med lycka. Derefter sattes hon att sömma, och katten gaf henne ett hår af sin svans, i stället för nål, så hon sydde bättre än alla de små tärnorna vid hofvet.
Sedan katten lockat jätten att se uppå solen, och sålunda vunnit det fagra slottet, bad han torpare-dottern, att hon skulle afhugga hans hufvud. Flickan gjorde så, och katten blef till en fager prins, som gifte sig med den unga tärnan, och gjorde henne till sin drottning.
7. I en uppteckning från Sydvestra Finland, förtäljes huru torpare-dottern kom till kungsgården och pröfvades af drottningen, som första natten lade ärter, andra natten strump stickor, och tredje natten en blår-totte under hennes bolster. — För öfrigt finnes ingen väsendtlig afvikelse, utom i sjelfva upplösningen, som berättas sålunda:
Sedan jätten spruckit och fått sin bane, förde katten sin matmoder till ett ställe, hvarest lågo stora högar af mennisko-ben. Der gaf han jungfrun en lia, som blifvit doppad i mjölk och bestruken med lingon och deg, samt bad henne att hon skulle afhugga hans hufvud. Torpare-flickan gjorde så. Genast blef katten till en fager prins med guld-krona på hufvudet; men benranglen fingo lif, och vordo till en otalig skara hofmän, riddare och svenner. Sålunda upphäfdes förtrollningen, och den unge prinsen firade sitt bröllopp med den sköna jungfrun.
8. En i nyare smak affattad öfverlemning, ifrån S. Småland, låter sagans hufvudperson vara en mjölnare-dotter. Hon ledsagas af sin hund till kungs-gården, och blir derstädes förmäld med den unge prinsen. Men hunden är ingen annan än konungens egen dotter, som blifvit förtrollad, och nu söker skaffa sina föräldrar en ersättning för deras förlust. Sedan mjölnare-dottern är lyckligen gift, beder hunden sin matmoder, att hon skall döda honom, och gömma det hvartill han förvandlas, ty så skulle hon alltid veta huru hon borde ställa sig. Prinsessan gjorde efter hundens begäran, och strypte honom med en guld-kedja. Då förbyttes han till en liten guld-penning, som hängde på kedjan. Prinsessan bar nu guld-penningen om halsen både arla och serla, och när hon var i någon tvekan, behöfde hon blott se deruppå, så visste hon genast huru hon borde uppföra sig, för att icke röja sin ringa härkomst.