DJUPT INNE I SKOGEN.
Här inne i skogen se vilddjuren inte ens vilda ut. Björnungarna leka ju som glada barn pläga leka. De klättra och hoppa på den brutna trädstammen och förstå inte ens, att en fara kan hota dem. Här finnes ej häller någon fara, äfven om deras mor är litet bekymrad öfver deras oförvägenhet. Hon har glömt den gamla, huru i naturens skola muskelkraft och vighet hålla jämna steg med ungdomsmodet och farorna.
Och vore gamla björnen borta, så skulle en hel svärm af små människobarn kunna leka med björnungarna, och ingen skulle ha något att frukta af dem. De ha ännu aldrig spisat annat än hvad skogen bjudit dem. Blåbär och odon till frukost, rötter, stjälkar, gräs och hjortron till middag samt lingon och kråkbär till kväll. De äro därför godmodiga, glada och gemytliga. Det är bara deras mor, som visar tänderna och ser stygg och misstänkt ut. Hon har sett det, som är styggt, och själf blifvit stygg. Så går det ofta, att de stora blifva stygga och farliga. Och dem kan man träffa på äfven djupt inne i skogen, där blommorna dofta och fåglarna sjunga i ro, och där mossan växer mjuk öfver stenarna. J. B. G.
Hvad julgranarna berättade.
(Forts. fr. föreg. n:r).
å fattade föräldrarne och barnen hvarandras händer och gingo rundt omkring mig och sjöngo:
"Hell dig julafton, härliga, klara!