Du tänder ljus uti hjärta och tjäll!
Lofsången ljuder från änglarnas skara,
Genom århundraden hörd i kväll:
'Ära vare Gud i höjden, frid på jordene,
Människorna en god vilje. Ära vare Gud!
Hell dig julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll!"
Sången klingade obeskrifligt skönt, ty julängeln sjöng med. Han satt där mina grenar voro tätast och fröjdade sig innerligt.--Ja, jag kunde ännu berätta mycket om denna glada familj, där den innerligaste kärlek rådde mellan alla familjemedlemmarna, ty vi ha ju delat julfröjden med hvarandra ända tills i går. Och då voro alla så bedröfvade att nödgas skiljas vid mig. Mormor satt vid kakelugnen och hade i sitt knä alla de härligheter, som nyss hängt i mina grenar, samt delade ut alltsammans åt den lilla skaran. Sedan sjöngo de åter en julsång tillsammans."
" Det var julglädje!" sade alla granarna och nickade belåtet åt hvarandra.
Den som härnäst skulle berätta, skakade sorgset sitt hufvud. "Jag kunde väl ock förtälja om många ljus och vackra