gåfvor", sade han, "men jag har icke fått lyssna till någon julsång. Icke heller var ängeln där. Jag såg honom en gång titta in genom fönstret, men han höjde genast vingen och sväfvade därifrån. Mina ljus hade icke hunnit släckas, förrän det var strid mellan syskonen, och de uttalade så många hårda, stygga ord, som visste de alls ingenting om den Guds kärlek, som i denna heliga natt uppenbarades för dem och för hela världen.--Nej, jag har icke fått se någon julglädje."
Det uppstod en kort, sorgsen tystnad. Skulle de andra också hafva samma sorgliga saga att förtälja?
"Men jag har varit vittne till julglädje, och likväl har intet ljus hängt i mina grenar", sade en annan gran.
"Inga ljus och ändå julglädje?"
"Ja, jag stod i ett vackert förmak, och far och mor gingo sakta omkring mig och bredde ut gåfvor för sina älsklingar. Dörren till angränsande rum stod öppen, och jag kunde se de små. De sutto tätt invid hvarandras sida; en stor, vacker gosse med bruna lockar öfver den hvita pannan och en liten fint byggd flicka med ett älskligt utseende. Deras stora ögon voro vända åt det håll där jag stod, men de sågo mig icke; de voro båda blinda.
Därute sjönk dagen allt mer och den heliga julaftonen bredde sin skymning öfver jorden. Föräldrarna stodo vid fönstret, och jag såg tårar i deras ögon, när de betraktade de julljus, som brunno i våningen midt emot.
Då hördes i fjärran kyrkklockornas högtidliga klang. De blinda barnen lyssnade ifrigt, deras öron uppfångade ljudet långt före föräldrarnas.
"Hör, nu ringer det till jul, nu få vi sjunga julsånger!" utropade gossen, och med silfverklara röster började de sjunga:
"Si, natten flyr för dagens fröjd,
Och änglars röst från himlens höjd