Hon tyckte själf, att hon inte hade så litet att tacka för. Först och främst hade hon tre gossar, som voro friska, lydiga och arbetsamma. Visserligen var det inte alltid så lätt att få brödet att räcka till för deras friska matlust, men hon och hennes gossar hade ändå aldrig behöft gå hungriga till sängs en enda kväll. Och det tyckte hon var någonting stort, isynnerhet som hon och gossarna genom eget arbete förtjänte sitt uppehälle och aldrig behöft begära andras hjälp. Och tänk, hvad det brödet smakar, som man själf förtjänt med sträfsamt arbete.
Och så ägde mor Maja-Lisa en liten stuga, som var hennes egen, bara ett rum och kök visserligen, men den var rödmålad med hvita knutar och fönsterfoder. Den lyste så vackert och såg så hemtreflig ut, där den låg omgifven af gröna granar och hvitstammiga björkar samt fruktträd, som blommade vackert om våren och skänkte god frukt om hösten. Frukten räckte till jul och ändå längre och var ett välsignadt tillskott i det lilla hushållet. Sällan fattades äppelkaka eller lingonpäron till söndagsmiddagarna. För öfrigt fanns omkring stugan en liten trädgårdstäppa med potatisland, bärbuskar och blommor, allt så väl vårdadt och näpet, att det var en riktig fröjd att skåda det.
Men allt det där kräfde arbete och omtanke, isynnerhet höst och vår och för öfrigt under hela sommaren. Men härvid hade Maja-Lisa en väldig hjälp af gossarne. Hon behöfde bara säga och visa dem. När hon själf var borta i hjälp hos grannarna för att förtjäna en krona genom tvätt, skurning eller annat arbete, då var det gossarna som rensade, gräfde och krattade och höllo fint därhemma. Eller ock följdes de åt utefter landsvägen för att plocka ris och pinnar till bränsle åt mor. Sedan höggo de af pinnarna och riset i bestämda längder och trafvade upp det prydligt och ordentligt i vedskjulet. När vandringarna efter bränsle gingo långt bort utefter landsvägen, då togo de med sig vagnen, som Petter åkte i såsom liten gosse, och lassade den bräddfull och ändå mer. När hösten kom, hade mor Maja-Lisas gossar vedskjulet proppfullt med bränsle till vintern.
En julafton kom en välklädd gosse upp till mor Maja-Lisas stuga och frågade efter vägen till prästgården. De två äldsta gossarne följde honom till vägskälet, där vägvisaren, de tre pekande armarna, stod. Där syntes kyrktornet och prästgården så att Nils kunde visa den lille främlingen rätta vägen.
Men mor Maja-Lisa och hennes gossar de skulle kunna visa många på rätta vägen till lycka och förnöjsamhet. J. B. G.
Guds fåglar.
