vad skall du göra, Tora?" ropade lilla Karin och sprang efter den äldre systern, som försiktigt gick utför trädgårdsgången med en porslinsmugg i ena handen och en bleckform i den andra.
"Jo, ser du, mamma sade i morse, att vi skulle komma ihåg, att fåglarna behöfde vatten lika väl som mat, och att vi skulle sätta ut sådant åt dem. Därför gick jag ut i köket och bad Stina, att jag skulle få låna den här gamla formen, och nu skall jag fylla den med vatten, få se, om det kommer några fåglar."
Ja, det skulle bli roligt att se. Naturligtvis kommo väl några, det var klart. De små flickorna stodo på afstånd och väntade, och Karin klappade händerna af förtjusning, när de sågo fåglarna flyga rundt omkring platsen och slutligen försiktigt trippa omkring formen.
"Åh", ropade hon, "där är en trast. De tro kanske att vi satt ut en kaka åt dem, eftersom här står en puddingform."
"Så du pratar!" sade den äldre systern skrattande. "Var tyst nu, så att du inte skrämmer dem."
Men det skulle vara roligt veta, hvad fåglarna själfva tänkte, när de sågo formen.
"Se på bara, här kan man ju få sig ett bad", tycka vi oss höra trasten säga, medan han dristigt klifver midt upp i formen. "Jag har just längtat att få bada. Jag tycker om vatten utanpå kroppen såväl som inuti. Det här var riktigt skönt, jag skall sjunga mycket bättre sedan." Och han plaskar så att vattnet stänker vida omkring.
"Jag bryr mig inte om att bada", säger ärlan, som tagit sig en djup klunk. "Jag längtade att få dricka, och jag såg ingenstädes till något vatten. Maskar äro sällsynta den här årstiden, och brödsmulorna, som de kasta ut åt oss, rifva mig i halsen, ty de äro hvarken mjuka eller fuktiga."
"Ja, och ni se, att de nu också plockat alla bären af buskarna", pep en annan liten trast. "Det är bra ovänligt af dem, när de veta, att vi tycka så mycket om frukt och att vi behöfva den såväl i den här torkan."
En sparf stod på afstånd och såg på. Nu kom han också trippande, ty äfven han hade ett ord att säga: