Hvad julgranarna berättade.
Med teckning.
ögt uppe på skogssluttningen blåste vinden frisk och kall och decembersolen lyste vänligt på de unga granarna samt fröjdade sig åt deras friska grönska. De voro solens älsklingsbarn, dessa granar, där de höjde sina smärta spiror mot höjden, liksom om de velat tacka henne för den lifskraft hon skänkt dem. Men icke alla de små granarna, som vind och solsken hälsat i går, funnos i dag kvar på sluttningen. Solen lät därför blicken sökande spana omkring, och slutligen fann hon de saknade, ett helt sällskap, som stodo där resfärdiga. De sågo likväl icke alls ledsna och bedröfvade ut, nej, de voro lika gröna och friska som sina syskon, hvilka ännu hade sina rötter i den frusna marken. Ja, det fanns hos dem en egendomlig, aningsfull väntan, som de andra träden saknade.
Och den gyllene solstrålen frågade:
"Ni äro väl mycket bedröfvade för att ni måste bort från skogen, bort från bröder och systrar, bort från den blåa himmeln, från luft och sol?"
"Bedröfvade?--Nej, vi äro däremot mycket glada; ty vi skola få skåda människornas julfröjd."
Och genom ungskogen, som stod kvar på sluttningen, flög en sakta susning. Den upprepade aningsfullt: "Julfröjd".
Men huru visste granarna i skogen någonting om julfröjd? Hade väl julens ängel, han, som sväfvar fram öfver städer och byar, hade han hälsat på i skogen och hviskat om julens budskap äfven till den?