Snart kommo stora kälkar, dragna af hästar, hitupp. På dem skulle granarna resa ut i världen. De viftade ännu en sista afskedshälsning till de kvarvarande syskonen, hvilka med beundran sågo efter dem.
Visst var det skönt att grönska här uppe i Guds klara solsken, men de hade nu fått en aning om någonting ännu härligare, som de aldrig skådat.----
Huru länge de unga granarna färdades, därom visste de ingenting. Men en dag stodo de alla i en lång rad på en plats, som var omgifven af höga hus. Var det här de skulle få se människornas julfröjd?
Julgranarna hade likväl ingen tid till utbyte af tankar, ty den ena försvann utåt en gata, en annan åt en annan gata, och ingendera visste, hvart den andra tog vägen. "Farväl, farväl!" ropade de till hvarandra, "vi skola försöka träffas igen och berätta hvad vi genomlefvat!"
* * *
Det var dagen före trettondagen. I en stor skolsal bars in den ena julgranen efter den andra. Där kommo stadsbud med stora, präktiga granar, där muntra skolgossar med små, blygsamma granar, hvilka tills i går burit sötsaker och ljus och stjärnor på sina grenar. Snart förvandlades skolsalen till en grönskade skog. I morgon skulle här blifva fäst för söndagsskolbarnen, och många vänner till de unga hade sändt hit de julgranar, som deras egna småttingar hade plundrat.
Lärarinnan, en vänlig medelålders kvinna, gick liksom en god julfé omkring i salen för att ordna allt, som i morgon skulle pryda de vackra granarna. I sin ifver märkte hon icke, att det prasslade och susade så underligt i granarna rundt omkring henne. De utbytte på sitt sätt mången glad hälsning och månget ord, som tydde på igenkännande. Ty många af de träd, som stått där borta på skogssluttningen bland den vackra ungskogen, möttes åter härinne, sedan den egentliga julhögtiden var förbi. Och lärarinnan stängde dörren, på hvilken det oupphörligt ringt under dagen, och gick in i sitt rum, där hon snart slumrade in i sin stora länstol. Hon var trött efter dagens mödor.
Men därute sken månen så klart öfver skolhuset och in genom fönsterna. Han lyssnade på julgranarnas berättelser.
Ja, hvad hade de icke att berätta, både stora och små, de senare kanske mest. Det var ett susande och ett prasslande, så att man måste komma öfverens om att berätta en i sänder.
"Jag stod i en präktig sal och bar många ljus och många härligheter", började den första. "Fru kommerserådinnan höll på hela dagen med att smycka mig och gjorde sig därmed mycken möda. När ändtligen kvällen kom och alla mina ljus brunno, så ringde hon. Då flögo dubbeldörrarna upp, och kommerserådet med sina söner, döttrar och gäster kommo in. Äfven tjänstfolket var med, men den fattige gossen, som bar mig från torget, var icke med. Han var glömd, men det gjorde mig ondt om honom."