"Det var skada", sade en liten vänlig gran bredvid honom, "men hvad sjöngo de om?"
"De sjöngo inte alls. De gingo omkring mig och sågo på grannlåten och sade gång på gång: 'O, så vackert!'--'Utmärkt!'--Ja, just dessa ord använde de, jag minns dem mycket väl."
Och granen tystnade. Han var själf förvånad öfver att han icke hade mer att berätta om julaftonens glädje och prakt.
"Men hvad sade julens ängel, som lofvade besöka oss?"
"Han var inte där. Han var väl på något annat ställe."
"Ja, hos oss var han länge. Ack, så härligt det var hos oss!" utropade den lilla grannen. "När jag bars in i huset, var det så mörkt, att jag ingenting kunde se. Men morgonen därpå stod jag i ett litet trefligt rum, och en rar gammal fru stod framför mig och smekte mina barr med sin skrynkliga hand. Då knackade det på dörren.
"Hvem är där?" frågade den gamla.
"Det är Karl och Rudolf och Maja. Och Ida kommer strax efter", ropades i kör därute. "Släpp oss in, mormor!"
"Nej, nej, Jesusbarnet är hos mig."
Högtidlig tystnad därute.