"Du får inte kalla mig för du längre."
Greta och Lotta voro jämnåriga och hade varit lekkamrater ända sedan Lottas far och mor flyttade till den lilla stugan, som de hyrt af patron Moll. Lotta var då redan sju år och hennes bror Erik elfva. Han hade redan gått i "storskolan" ett par år och tyckte sig vara en riktig kaxe, hvilket han emellanåt lät Lotta förstå, då hon ej tillräckligt villigt fogade sig i hans befallningar.
De hade kommit till Solbacken--så kallade de sin lilla stuga--tidigt på våren, och en vacker dag i augusti samma år trippade Lotta för första gången på väg till skolan.
Nu började ett nytt skede i den lilla flickans lif. Öfver detta skede kunde man såsom öfverskrift sätta ordet glädje, ty hon som mången gång känt sig ensam, emedan hon ej haft någon jämnårig att leka med, hon fick nu så många kamrater, att hon knappt visste, hur hon skulle kunna reda sig med dem alla.
Förut hade hon rätt ofta frågat sin mamma: "Hvad skall jag göra?" men nu fick hon så mycket att tänka på, att hon aldrig hade tid att ha tråkigt.
Bland de små skolkamraterna var det i synnerhet två flickor, som Lotta fäste sig vid och den ena af dem var Greta Moll. Hon var enda barnet till "patrons", och kanske icke så litet bortklemad och själfsvåldig, men i grund och botten var hon dock en liten snäll flicka.
Den andra af Lottas goda vänner var Anna Lisa Pettersson. Hennes far var en fattig skomakare, men fastän han var fattig och hade många barn, var han likväl alltid glad och frimodig, ty han litade på sin himmelske faders hjälp och välsignelse i sitt arbete.
Lotta och Anna Lisa bodde ej långt ifrån hvarandra. Det var blott fem minuters väg emellan Solbacken och Grantorpet. Men gick man utefter stora landsvägen ner till Åby herrgård, där Greta bodde, måste man skynda sig riktigt, om man skulle hinna dit på en kvarts timme.
När de små flickorna samtidigt började skolan, brukade Lotta först gå och hämta Anna Lisa, och sedan trafvade de i väg just som ett par små vagnshästar ner till Greta. Var hon då icke genast färdig, så väntade de gärna, till dess de fingo henne med sig den lilla del af vägen som återstod, innan de kommo fram till skolhuset.
"Mina små blommor", brukade lärarinnan smeksamt kalla barnen. En dag frågade hon, om de kunde förstå, hvarför hon kallade dem så.