"Hvarför det?"
Lotta Bergström framställde sin fråga med ett så oförställdt uttryck af förvåning i sina bruna ögon, att Greta kände sig riktigt besvärad och nästan ångrade hvad hon sagt. Slutligen svarade hon dock med en liten knyck på nacken:
"Det passar inte, för jag är en fin flicka och går i en riktig skola i sta'n, och du--du bara traskar i folkskolan."
"Jaså, adjö då--fröken."
Det var med en ton af obeskrifligt förakt, som Lotta sade detta, och sedan sprang hon utan att en enda gång se sig tillbaka tvärs öfver ängen och genom hagen rakt in i den lilla stugan, hvilken utgjorde hennes torftiga hem och där modern just nu stod vid spiseln och lagade maten.
"Hvad nu då, är du redan här igen?" frågade denna och såg helt förvånad på sin flicka.
Men Lotta svarade ej, utan kastade sig gråtande på träsoffan, som stod framme vid fönstret och gömde sitt fräkniga ansikte i förklädet. Det stormade inom henne, och både vreden och sorgen höjde sina röster därinne.
"Hur kunde Greta säga så till mig, som varit hennes bästa vän så länge?" Det var sorgen, som suckade så tungt öfver den bittra missräkningen.
Men nu höjde vreden sin röst: "Usch, hvad hon blifvit dum och högmodig!--Jag skall aldrig heller bry mig om henne mera."
Det var verkligen en sorglig sanning, att Greta blifvit högmodig och tyckte sig vara mycket för mer än sina forna skolkamrater, och det var detta högmod, som tog sig uttryck i de ord, med hvilka vår berättelse börjar: