UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
|
N:o 7 16 Febr. |
Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. |
22 årg. 1905. |
Jairi dotter.
Mark. 5:23-24, 35-42.
rälsaren hade nyss varit på östra stranden af Genesaret och utdrifvit onda andar från en stackars besatt man. Likväl var hans besök så ovälkommet för folket i Gadara, att de bådo honom gå bort från deras område. Detta vittnar mer än tillräckligt om att dessa människor ej behöfde Jesus och ej uppskattade välsignelsen af hans besök. Den ende, som han där fick hjälpa, var den besatte mannen.
Så for Herren åter öfver Genesaret och kom till Kapernaum. Knappt hade ryktet om hans ankomst försports, förr än mycket folk samlade sig och Jesus talade till dem. Under det han talar, kommer en man med hastiga steg fram till honom. Vi kunna af hans dräkt se, att det är en rik man, det är synagogföreståndaren Jairus. Synagogföreståndarne voro vanligen Jesu fiender, de föraktade profeten från Nasaret. Men så snart Jairus kommer fram, faller han ned för Jesu fötter. Han uttrycker därmed den största möjliga aktning, ty endast för konungen eller inför Gud brukade man falla ned för att tillbedja. Jairus tror, att Jesus är mer än en vanlig människa, därför faller han ned för hans fötter. Han har något på hjärtat, det kunna vi förstå, och under tårar framstammar han sin bön: "Min dotter ligger på sitt yttersta, kom och lägg händerna på henne, att hon må lefva."--När det kära barnet ligger på dödsbädden, då vill ett fadershjärta gärna skaffa hjälp. Gadaras folk hade bedt Jesus gå bort, Jairus ber honom komma. Det var nöden, som gjort Jesu närvaro önskvärd, det var nöden, som lärde Jairus bedja så som han gjorde.
Jesus följer med, men för folkets skull kan han blott gå långsamt. Så blir han uppehållen af en annan, som också söker hjälp. Vi kunna ana, huru Jairus fruktar, att Jesus skall komma för sent. Ja, där komma verkligen några från Jairi hus. De frambära sitt förkrossande budskap: "Din dotter är död!" Liksom ej detta vore nog, säga de till Jairus: "Hvarföre gör du numera Mästaren omak?" Men Jairus får också höra en annan röst, full af kärlek och tröst: "Frukta icke, allenast tro!"
I detta ögonblick, då dottern är död, och allt synes hopplöst, så manas Jairus att tro, ja att tro på honom, som en gång uppväckte änkans son. För de små är denna saliga tros-konst ej så främmande, men vi äldre ha lärt oss att tvifla. Ack, hvilken dyrbar sak är ej tron! Den tror, att Mästarens hand kan gifva lif åt den redan döda, den tror, att det lönar sig att bedja, huru mörkt det ser ut. Gud vare lof, Jairus lämnar icke sin trosståndpunkt, han förtröstar, fastän man tillropar honom: "Hvarför gör du ännu Mästaren omak?" Denna tro får sin härliga lön, ty ingen skall komma på skam, som förtröstar på Herren.