"Du!--Jo, om någon behöfver komma ut, så är det väl du. Ack, om jag finge taga dig med mig! Det får jag inte förstås, men kronan skall du ha, ty--ty--ser du--" och den lille rödkindade Otto lade sin arm omkring den bleke Josefs hals och hviskade: "Ser du, det lofvade jag Jesus." Och Otto såg både blyg och lycklig ut.
"Tack", sade Josef enkelt. Gossens ögon lyste, då han fortfor: "Otto, Otto, vet du hvad? Jag har bedt Jesus så mycket om en bibel. Tänk--tänk du, om man kunde få en bibel för en krona?"
"Ja, kanske", sade Otto dröjande. "Men vet du, jag hade tänkt, att du skulle använda kronan för att få komma ut litet. Du kunde få åka upp till Skansen och hem igen ett par gånger--skulle du inte vilja det?"
"Nej, tack snälla Otto, jag vill hellre ha en bibel, ty ser du--jag har mitt pund där", tillade han hemlighetsfullt.
Otto såg på sin vän. Hvad Josef kunde bli vacker ibland, tyckte han. Han var ibland så lik den där ängeln, som satt öfver mammas säng.
"Du får göra alldeles som du vill, Josef. Kanske du också vill, att jag skall gå ned i bokhandeln och försöka få en bibel för kronan?"
"Ja, om du ville göra det, vore du allt förfärligt snäll", sade Josef, som nu riktigt strålade af glädje.
På det viset fick Josef sin bibel, hvilken skulle göra honom till den lycklige Josef, som grannarna sedan kallade honom.
Omkring en vecka efter det Josef fått sin bibel, sjuknade han och kunde icke mera gå till sin kära bönesal. Men efter någon tid blef han dock så stark, att han kunde börja studera sin bibel. Hvad den ofärdige gossen njöt af denna läsning, det kunna måhända ej många af eder, små vänner, förstå. Han kände också snart till innehållet af nya testamentets sköna berättelser bättre än många, som i åratal läst den heliga boken.
Det var under en sömnlös natt, som Gud hade uppenbarat för honom, hvaruti hans pund bestod: Han skulle sprida Guds ord bland människorna. Men huru skulle detta ske? Jo, äfven detta hade han fått klart för sig. Han hade en vacker handstil och kunde pränta. Detta kom honom nu väl till pass vid det arbete han tänkte utföra. Genom att för hvarje dag spara in något öre af de mjölkpenningar han fick af sin mor hvar morgon, kunde han skaffa sig litet postpapper jämte de allra näpnaste små kuvert. På papperet textade han så prydligt han kunde alla de bibelord, som gjort honom själf godt och på hvarje kuvert skref han dessa ord: "Tag och läs, hvar och en som går förbi".