Förskräckt lät han handen med äpplet sjunka och såg sig omkring åt alla sidor, men han kunde icke se någon. Han såg blott en nyss byggd glasveranda, hvars dörr stod öppen.
Åter trängde ljudet af den svaga, bedjande rösten till hans öra:
"Hör du, gosse, var så snäll och kom hit till mig".
Halft nyfiken, halft tvingad af en oförklarlig makt gick han uppför de få trappstegen till verandan och tittade in. Där, midt framför dörren, stod en klädd rullstol, i hvilken satt en liten blek, ofärdig flicka, hvilkens stora, strålande ögon tycktes kunna se midt igenom honom.
Hon räckte ut handen emot honom. Men Johannes tog den icke. Då han aldrig själf visade någon en vänlighet, förstod han icke heller att uppskatta andras.
"Hvem är du?" frågade den lilla flickan utan att på minsta sätt känna sig sårad. Johannes såg upp med sin mest trotsiga min.
"Jag heter Johannes. Det är min mor, som går i hjälp här i huset. Och om du också tio gånger skvallrar för henne om äpplet, så bryr jag mig inte om det."
Det lilla fina ansiktet såg sorgset ut.
"Hvarför skulle jag göra din mor så bedröfvad, Johannes?" sade hon. "Du vet ju, att Gud i alla fall ser allting, eller vet du inte det?"
Johannes såg fortfarande mycket ond ut.