"Du har kanske mycket ondt, du stackars gosse--mer än jag kanhända?" sade hon deltagande.
"Hvarför tror du det?" frågade Johannes vresigt.
"Jo, för att du ser så ond och missnöjd ut. Därför tänkte jag, att du kanske hade smärtor på något ställe i kroppen."
"Nej, jag har inte ondt någonstans."
Det kunde hon icke förstå. "Kan du springa och gå och plocka blommor och skaka ner äpplen och allting?"
"Ja visst. Hvarför skulle jag inte kunna det?"
"Och ändå är du inte glad och sjunger och tackar Gud hela dagen för denna stora lycka?--Men det är ju förfärligt otacksamt. Jag är också stygg ibland--o, ja, jag vet det väl. Men då brukar jag bedja Gud om förlåtelse och att han skall hjälpa mig att bli snäll. Och han hjälper alltid. Du måste också bedja till honom, Johannes. Och om du inte vill bedja ensam, så ska vi bedja båda två."
Allt hvad den lilla flickan sade, var för Johannes såsom en dunkel gåta. Men när han gick hem, sedan han lofvat henne att i morgon komma tillbaka, föreföll det honom, som om en liten eldgnista tändts djupt inne i hans själ, en gnista, som brände och som förnams lik en varm längtan efter att försöka bli snäll.--
Från den dagen träffade han dagligen Magdalena, så hette den stackars sjuka lilla flickan.
Kanske kände hon omedvetet, att här väntade henne en uppgift, för hvilken hennes svaga hand var stark nog.