Hvarje dag måste Johannes vara hos henne ett par timmar. Men tro icke, att han genast var god och vänlig ens mot den sjuka. Nej, han plågade henne ofta med fula ord och med sitt tvära, ovänliga sätt. Men hon gaf ändå ej hoppet förloradt. Om han ibland var mer än vanligt stygg, tog hon hans hand i sin och bad tyst: "Gode Gud, du ser, att Johannes har så svårt för att bli snäll--ack, hjälp honom, gode Gud!"
Emellertid försiggick långsamt och omärkligt en underbar förändring med gossen.
Då berättade Magdalena för honom om frälsaren och hur han måst lida svåra smärtor för att alla de syndiga människorna, äfven hon och Johannes, skulle kunna frälsas. Och Johannes tyckte, att eldgnistan i hans inre blef större och brände allt starkare.
Ibland måste hon hålla upp midt i berättelsen, ty smärtorna öfverväldigade henne. Hennes skuldror drogos tillsammans, och de smala armarna slingrades omkring gossens hals. Då kände han lidande och smärtor på riktigt nära håll.
Så nalkades man långsamt julen. Träden hade klädt sig i silfverskrud och hela nejden var öfversållad med stjärnkristaller, liksom till ära för den stora stjärnan, som gick upp öfver Betlehemsnejden den första julnatten.
Magdalena hade enträget bedt sin mor fara in till staden och köpa julgåfvor att dela ut åt de fattiga barnen i byn, men denna hade ogärna velat resa bort från sitt döende barn, ty hon förstod ju, att slutet ej kunde vara långt borta. Den lilla flickan hade under de senaste veckorna blifvit allt mera blek och genomskinlig, och hennes ögon hade en glans, liksom om ängeln, som snart skulle komma för att hämta henne, redan hade tryckt sin kyss på hennes panna. Men den kärleksfulla modern ville dock ej säga nej till sitt barns sista önskan. Johannes var hos Magdalena, han satt tyst och stilla på en stol bredvid sängen, och hans mor hjälpte till med julbaket i köket--ingenting kunde ju hända Magdalena under de timmar hon skulle vara borta.--
STACKARS FRUSNA SMÅ!
Det är så tyst och stilla i sjukrummet. En behaglig doft af bakverk liksom sväfvar i luften--i morgon är ju den heliga julaftonen inne. Magdalena ligger på sin hvita kudde med flammande rosor på kinden och flämtande bröst.
"Johannes, lofva mig en sak", säger hon plötsligt.