Han nickar. Han har lärt sig hålla mycket af sin lilla vän och lärarinna, men han blygs att säga henne det.
"Försök att bli god och snäll, Johannes, framför allt mot din mor. Men var inte stygg mot andra heller. Jag tror inte jag skulle kunna glädja mig riktigt åt allt det sköna och härliga, som jag får se i himmelen, om jag vet att du inte vill bli snäll. Det går nog inte för dig genast, men när du fått lära dig det, skall du få känna huru lycklig du skall bli----"
Hon tystnar. Hon känner sig så lätt, som om hon kunde flyga, och likväl är hon så svag, att hon ej förmår säga mer.
Men efter en stund börjar hon åter, ehuru med svårighet:
"Lofva mig, Johannes, att du vill bedja.--Ack, gör det!--Jag har haft så mycket ondt.--Du kan inte ens förstå det.--Du--är--så lycklig--och rik.--Försök att bedja!"
Då smälter den återstod af trots och styfsinthet, som ännu fanns kvar i hans hjärta. Han kastar sig ned på golfvet, gömmer ansiktet i armarna och snyftar högt:
EN FLICKSKOLA I INDIEN.
"Käre, gode Gud, förlåt mig att jag varit så stygg emot mor och alla andra människor och hjälp mig att aldrig blifva det mer!"
Ett saligt leende lyser upp det genomskinliga anletet på kudden. Lilla Magdalena vet nu, att hon icke lefvat förgäfves.