Följande dag, när julens klockor ringde, kom ängeln och tog hennes själ med sig. Hon fick fira jul i himmelen.--
Johannes sitter åter i ett hörn i sin mors torftiga stuga. Men denna gång är han ej ensam. Hans mor är hos honom. Hon håller hans hufvud hårdt tryckt mot sitt bröst och förnimmer med innerlig tacksamhet, huru hans tårar droppa ned på hennes hand. Han gråter ut sin sorg öfver sin lilla väninnas död och sin ånger öfver sin egen synd. Sedan böja de båda sina knän och bedja om den dyrbaraste och skönaste af alla gåfvor: förlåtelse för synderna och kärlek i hjärtat.
Och julens stjärnor tindra i den mörka kvällen. (Slut.)
Stackars frusna små!
Du äger mor, du äger far,
säg, har du tänkt på hvad du har?
Du har ett hem, ett skyddadt bo,
där du i storm kan finna ro,
där det är ljust och varmt och godt,