Hon hade redan dagen förut sagt farväl till Lotta och Anna Lisa, och då hade hon lagt dem allvarligt på hjärtat att tänka på henne hvarenda dag. Hon skulle då aldrig glömma dem--nej aldrig.
* *
*
Greta kände sig mycket ensam den första tiden i sin morbrors hem. Kusinerna voro äldre än hon, och småningom utöfvade de ett stort inflytande på henne. Men detta inflytande var ej alltid af god beskaffenhet, snarare tvärtom.
De voro mycket svaga för fina kläder, och redan samma dag Greta kom, måste hon visa dem sina klädningar.
"Har du ingen stiligare?" frågade de med illa dold missräkning öfver kusinens enkelhet.
"Nej", svarade Greta och vände dem ryggen, harmsen öfver att de så kunde ringakta hennes bästa klädning.
"Lilla landtlollan", kallades hon i smyg af sina nya skolkamrater, hvilka funno henne mycket underlägsen, jämförd med dem själfva. De voro redan små modedockor och talade med stor tvärsäkerhet om hvilka af kamraterna voro "snobbiga" och "stiliga", med flera sådana uttryck, som Greta aldrig förr hört i sitt enkla, landtliga hem.
Det fanns ju visserligen också många snälla, barnsliga flickor i skolan, men i det kotteri, dit Gretas kusiner hörde, och där sålunda äfven Greta hade sina flesta umgängesvänner, rörde sig de dagliga samtalsämnena omkring barnbaler och liknande nöjen. Lärare och lärarinnor kritiserades också och föräldrarnas förmögenhet och rang diskuterades.
Under den första tiden af sin vistelse i Stockholm talade Greta ofta om sina små vänner därhemma, men då ingen visade intresse därför, blef det alltmera sällan, och till sist ertappade hon sig själf därmed, att en hel dag kunde gå till ända, utan att hon en enda gång tänkt på dem. Och så bleknade minnet af dem allt mer och mer.
Utan att hon själf visste det, tog hon allt djupare intryck af sin omgifning. Sålunda började hon att med ringaktning se ned på dem, om hvilka hon inbillade sig, att de stodo lägre än hon, och när hon nu tänkte på sina forna glädjeämnen, fann hon dem simpla och tarfliga. (Forts.)