Berättelse af "Mormor".
(Forts: fr. föreg. n:r.)
denna hans åsikt instämde äfven de andra gosssarne, och till sist kommo de öfverens om att flickorna fingo vara blommor bäst de ville, men för dem låg målet högre.
Omväxlande med lek och allvar gingo så några terminer, till dess den dagen randades, då de små skolkamraterna fingo flytta upp i "storskolan".
Men till deras stora sorg lämnade nu Greta den lilla vänkretsen. Saken var nämligen den, att hennes morbror, som bodde i Stockholm, erbjöd sin lilla systerdotter att bo i hans hem och dela undervisningen med hans egna flickor, hvilka voro i den åldern att de skulle börja i en högre flickskola.
Gretas föräldrar antogo med tacksamhet det vänliga anbudet, men själf grät hon strida tårar vid tanken på afskedet från hemmet och alla sina vänner.
"Om det inte vore så många mil till Stockholm ändå!" suckade hon. Men fadern tröstade henne med att hon skulle få komma hem till julen, och--"då skall jag själf komma och hämta dig", tillade han.
Ja, detta var ju visserligen ett godt löfte, förstås, men det var så långt, så långt till julen.
Det blef nu många rörande afsked från både små och stora. Till och med kalfvar och grisar fingo en känsla af att Greta höll af äfven dem, då hon den sista morgonen kom ut i ladugården med fickorna fulla af bröd, som hon delade ut ibland dem, medan tårarna fördunklade hennes eljest så klara ögon.