"Hvad skulle hon annars säga?" frågade Greta förvånad.
"Namnet förstås till en början, och sedan--fröken, när du blir stor."
Dessa ord lågo såsom giftiga frön på Gretas hjärteåker, där de sedan spirade upp och buro en bitter skörd. De ovänliga, tanklösa ord vi hörde Greta yttra i början af vår berättelse voro en frukt af denna sådd.
* * *
Då vårterminen var slut, fick Greta säga farväl till skolan i Stockholm. Hennes föräldrar hade nämligen kommit öfverens om att skaffa en lärarinna i hemmet, och denna skulle då läsa med Greta samt för öfrigt hjälpa fru Moll i hushållet.
Det var med både bäfvan och hopp, som Greta motsåg den nya lärarinnans ankomst. Hon önskade lifligt, att denna måtte likna syster Lydia så mycket som möjligt.
Några dagar efter Gretas hemkomst inföll hennes födelsedag, och för att bereda henne en glad öfverraskning hade hennes mamma bjudit hem några af hennes forna skolkamrater, ibland hvilka naturligtvis Lotta och Anna-Lisa. Fru Moll visste ju icke om Gretas ovänlighet mot Lotta, då denna full af längtan och glädje kom för att hälsa på Greta, samma dag hon kom hem.
Klockan fyra kom den ena efter den andra af de små gästerna, men den som icke syntes till, det var--Lotta.
"Hur kan det komma sig, att inte hon är här?" undrade de alla. Greta, stackars liten, visste nog hon, hvad som var anledningen, ehuru hon hvarken kunde eller ville säga någonting.
Hon såg mycket väl på Anna-Lisa, att äfven hon hade saken klar för sig. Hon undvek så mycket som möjligt att tilltala Greta, så att hon e; skulle råka lika illa ut som Lotta.