Gossen böjde sitt hufvud och rodnade.
"Neej, vi voro inte alltid riktigt snälla", sade han. "Jag kommer ihåg, att jag också ibland satt och skrattade och hviskade, fast hon så allvarligt bedt oss vara stilla. Jag försummade också ofta att lära mig mitt tänkespråk, fastän hon så gärna ville, att vi skulle kunna läsa upp det. Och en gång drog jag en gosse i håret så att han skrek till, midt under det moster Lotta läste texten för oss, och hon måste afbryta läsningen och se på oss. Men jag har ångrat detta många gånger sedan dess och äfven bedt moster Lotta om förlåtelse. Och hon höll af oss så mycket och ville så gärna förlåta."
"Lyckliga små, som äga en sådan trofast vän!" Och Herren Gud skref i sin bok upp allt hvad gossen berättat.
Nu fick äfven gossen en harpa, och snart brusade åter sången, jublande och mäktig, till Guds och Lammets ära.
Och äfven den lille gossens stämma hördes bland den stora skaran, som sjöng och lofvade Gud.--
Däruppe i himmelen fanns en liten flicka, som Gud tidigt tagit hem till sig, och den flickan hade varit moster Lottas enda barn.
Då hon dog, undrade många, hvarför Gud ej lät moster Lotta få behålla sin kära, lilla flicka. Men Gud visste det, och han ämnade en gång låta äfven moster Lotta få veta det.
Den lilla flickan hade i många år haft sitt hem hos Gud, då hon en dag fick höra, att hennes mor låg sjuk, så sjuk, att hennes vänner på jorden trodde, att hon skulle dö.
Då gick den lilla flickan fram till Guds tron, föll ned inför honom och bad:
"Gode Gud, är det din vilja, så låt nu min moder få komma hit upp till din härliga himmel! Vi två hafva så länge varit skilda, och hon liksom jag längtar efter återseendet."