Härvid må du för all del icke glömma bort, att Jesus Kristus din frälsare räcker dig sin hand för att bistå och hjälpa dig. Bed honom om hjälp och frälsning! Bed många gånger och bed mycket om samma sak, ty därigenom beredes ditt eget hjärta att taga emot hans hjälp. Då skall du kunna bära frukt i allt godt verk. Du skall varda ett godt och älskligt barn, ett ordentligt och flitigt barn, ja, ett lyckligt och saligt Guds barn. J. B. G.
Duktiga pojkar.
et var tidigt på morgonen. Maria Vik höll just på att sätta fram frukosten åt sig och sina barn. Stackars Maria, det var mer än fyra år sedan hennes man drunknade och lämnade henne ensam med sina tre gossar. Per och Nils voro nu så stora, att de gingo i skolan, ja, Per skulle i höst få flytta upp i sista klassen, men den minste, lille Olle, hängde henne ännu i kjolarne hvarhelst hon vände sig. Per och Nils voro redan uppe, men Olle låg kvar i den varma sängen. Det var så kallt och regnigt, tyckte Maria, att han kunde gärna ligga stilla. För egen del hade hon haft stor lust att göra så med, ty hon kände sig så trött och utsläpad, men hon måste upp. Hon hade lagt deras kläder i blöt i går, och de måste tvättas. Hon hade icke råd att taga någon hjälpgumma, och af gossarne kunde hon ej hafva stor hjälp, då det gällde att tvätta.
Hon kände i dag gikten i alla leder och ryggen värkte. Huru väl hade hon icke behöft ligga litet längre, men hon måste upp. Hon suckade tungt, där hon satt på sängkanten, försänkt i djupa tankar.
"Den som finge slippa tvätta i dag!" sade hon för sig själf. Det kom så stilla; hon hade aldrig tänkt säga det högt, men orden undsluppo henne omedvetet. "Om Per ändå hade varit en flicka, så kunde jag haft hjälp till detta och mycket annat!" kom det strax därefter.
Dörren till kammaren stod på glänt, och därinne satt Per och räknade igenom de tal han hade till läxa.
Han blef riktigt harmsen, där han satt och hörde, hvad mor sade för sig själf. Han, en flicka!--Jo, det skulle bara fattas det. Nej, tack: flicka ville han inte vara, och som väl var, kunde han då inte heller bli det.
Men att mor kunde säga så--det var inte snällt af henne. Alldeles som om hon inte hade den ringaste nytta af honom! Bar han ändå inte hvarendaste morgon in ved åt henne? Och hvem var det väl, som bar upp vattnet den långa vägen från bäcken? Och hvem hämtade hem allt hvad hon behöfde från handelsboden? Var det kanske inte just han, Per?