"Nej, så får du ej tänka", svarade Frumentius allvarligt. "Måhända är det Guds vilja, att du går, men för mig är hans vilja klar--jag skall stanna här. Må en af oss återse vårt barndomshem och om möjligt gifva våra kära underrättelser om oss, men denna resa tillkommer dig såsom den yngre af oss. De skola taga emot dig såsom uppstånden från de döda, ty naturligtvis hafva de sörjt oss såsom döda. Gå du, min broder, och var ej orolig öfver mig, ty jag är icke allena. Samme Gud, som går med dig, skall stå vid min sida."--
Så kom det sig, att Edesius lämnade de svartes världsdel och bosatte sig i sin fädernestad Tyrus, där han med tiden blef en ansedd präst. Frumentius däremot stannade kvar hos det hedniska folket, som visade honom den största kärlek och förtroende, och hvilket folk äfven han lärt sig älska och värdera.
Åter förgingo många år.
Athanasius, den i kristna kyrkans historia så bekante troshjälten, lefde då i Alexandria, enkel och anspråkslös, såsom det anstår en kristen biskop.
Och likväl var han vid denna tid en af världens mäktigaste härskare, och hans hus var såsom en konungs palats, ehuru utan all yttre ståt och prydnad. Men från tidiga morgonstunden till sena kvällen bestormades hans hus af en massa människor, som kommo till den fromme, vördnadsvärde biskopen för att framföra sina böner och klagomål samt inhämta hans råd i alla möjliga förhållanden.
En dag närmade sig det gästvänliga huset en högväxt, ståtlig man. Hans dräkt var af en ovanlig snitt, och han tycktes hafva gjort en lång resa. Främlingen bad på grekiska språket om företräde hos biskopen, men hans uttal hade en så ovanlig och främmande betoning, som om han icke på länge hade talat detta språk eller hört det talas.
Med djup vördnad närmade han sig Athanasius, och han förvånades icke litet öfver den lilla bräckliga, på en hög stol sittande gestalten, som syntes honom nästan såsom en dvärgaskepnad. Men hans förvåning gaf snart vika för beundran, när han närmare betraktade det sköna, nästan förklarade anletet med det ljusbruna håret, den fina, välformade munnen och de milda, uttrycksfulla ögonen hos den vördnadsvärde biskopen.
Med godhet och deltagande frågade Athanasius efter främlingens namn och önskan.
"Jag är Frumentius från Tyrus", svarade denne blygsamt. "För många år sedan, i min tidigaste ungdom, blef jag fånge hos den hedniske konungen i Axum och gjord till slaf. Men nu har jag kommit för att säga dig, högvördige fader, att detta barbariska folk med deras konung och drottning hafva vändt sig ifrån deras stumma afgudar till himmelens och jordens skapare, och till hans son, Jesus Kristus."
Sällsamt gripen af dessa allvarstunga ord, frågade Athanasius, hvilken den man var, som fått vara ett redskap till att omvända detta vilda, från all civilisation aflägsna, åt sig själft öfverlämnade folk.