(Forts. fr. föreg. n:r)
nligt landets lagar efterträdde honom prinsen genast på tronen. Men han var ännu för ung att sköta regeringsärendena, och därför togos dessa om hand af hans moder. Drottningen hade alltid varit en af de uppmärksammaste åhörarne af de kristna slafvarnas berättelser, och nu gjorde hon dem genast till sina rådgifvare. Och när sedan den unge konungen själf öfvertog regeringen, utbad sig äfven han deras råd och bistånd.
Sålunda blefvo de två bröderna efter hand landets förnämsta män. Och de använde sitt inflytande till de ädlaste ändamål, alltid redo att gifva Herren ära och att söka lära det hedniska folket att älska och tjäna deras Gud.
Men när den unge konungen en tid fört regeringen med kraft och förstånd, och hans hand kunde sköta spjut och lans, började hans undersåtar mena, att han vore tillräckligt klok att regera utan andras hjälp. Hans trogna vänner förstodo detta och öfvervägde saken sinsemellan.
"Ser det icke ut, som om Gud nu ändtligen ville uppfylla vårt hjärtas önskan, Frumentius?" sade den yngre brodern en dag med bäfvande stämma. "Aldrig under alla dessa år har jag upphört att känna längtan efter hemmet, och ibland har jag längtat såsom en försmäktande trånar efter den porlande källan. Ännu alltid menar jag mig se min moders och mina systrars hulda anleten för mina ögon både vakande och i drömmen. Jag minns så väl marmorportalen till vårt hus, de glittrande springbrunnarna på den skuggiga gården och trädgårdens mjuka, grönskande gräsmatta. O, att min dröm en gång kunde blifva verklighet!"
"Men tror du, att du kan återfinna allt detta oförändradt?" frågade Frumentius sorgset. "Trädgård, portal och brunnar må finnas kvar, det medgifver jag. Men hvem kan säga, om vår moder ännu lefver och med glädje skulle välkomna oss? Måhända skall återseendet förunnas oss först i himmelen? Och systrarna, som vi lämnade såsom små barn, hafva nu säkert redan fått egna hem, make och barn. De skulle möta oss såsom främlingar och förblifva främlingar för oss."
"Jag har tänkt på allt detta", svarade Edesius. "Men jag kan icke annat, jag måste hem! Mitt hjärta längtar därefter utan uppehåll. Är det icke på samma sätt med dig, broder?"
"Gud vet, att min hemlängtan under förflutna år stundom bragte mig nästan till förtviflan", svarade denne. "Men nu har han själf stillat denna min längtan, och den inre rösten har sagt till mig: 'Stanna kvar hos den hjord, som jag anförtrott åt dig!'"
"Om det är så, då stannar också jag", svarade Edesius, djupt gripen. "Jag lämnar dig icke allena."