Med teckning.
ttio år var farmor och familjens alla medlemmar hade kommit med blommor och lyckönskningar och kärlek till henne. Farmor var själf så blid och god, och alla älskade henne och ville se henne lycklig.
Anna, som sitter där vid den stora flygeln och spelar och sjunger, är isynnerhet farmors älskling och högra hand. Skall farmor ut och få frisk luft och vårsol, då skall Anna följa henne. Behöfver farmor en pall flyttad under foten eller en kudde till stöd och hvila för sin rygg, då är det åter Anna, som kommer och med ömhet och ljufligt solsken i blicken hjälper den gamla till rätta.
Och önskar farmor som nu att få höra sjungas någon af sina älsklingssånger, då är det ingen som med så mjuka fingrar kan behandla instrumentet eller med så klar röst och så känsligt sjunga som hon.
Och i dag sjunger hon den 92 psalmen: "Det är en kostelig ting att tacka Herranom och lofsjunga dino namn, o Gud, du allra högste! Om morgonen förkunna din nåd, om aftonen dina sanning på strängaspel och psaltare, med spelande på harpa. Ja, det är en kostelig ting att lofva Gud, den högste".
Det var den psalmen med dess sköna musik, som farmor sjungit själf i sin ungdom, och som hon nu under många år med rörelse och andakt lyssnat till, som hon plägade kalla sin födelsedagssång.
Farmors lif hade varit ljust och lyckligt i lifsgemenskap med Gud och i tro på frälsaren. Därför ville hon tacka Herren och lofsjunga hans namn. Nu sjöng hennes hjärta och jublade af fröjd, och lilla Annas klara toner kommo såsom ur hennes egen själ. J. B. G.
