"Högvördige fader", svarade Frumentius icke mindre rörd, "detta folk tillbeder nu af uppriktigt hjärta Gud och hans son, Jesus Kristus. Men de känna så föga af det heliga evangelium, som han gifvit oss. Huru skulle de kunnat lära känna det, då deras lärare själfva voro så okunniga. Där finnes ingen, som kan döpa dem i Jesu Kristi namn eller gifva dem del af vår frälsares dyrbara åminnelsemåltid. De äro i sanning en hjord utan herde. Nu beder jag dig--skicka dem herdar och lärare, som icke blott hafva kunskap i Guds ord utan också fullmakt att förrätta de heliga handlingarna. Ja, jag ville bedja dig gifva dem en biskop, som kan inviga andra i det heliga ämbetet, ty folket är talrikt och behöfver många lärare."
"Jag vill uppfylla din bön", svarade den ädle Athanasius. "Ni skola få en biskop. Men du skall stanna här en tid, så att vi tillsammans kunna ordna denna angelägenhet. Den är af stor betydelse."
"Må det ske, såsom du befaller", sade Frumentius tacksam, "men jag beder dig--uppehåll mig icke länge. De behöfva mig därborta, och äfven mitt hjärta längtar efter mina vänner."
* *
*
Kort tid därefter firades i den kristna kyrkan i Alexandria den högtidliga invigningen af en missionsbiskop.
Det folk, som vunnits för Kristus genom två enfaldiga barns tro, skulle nu få en ordnad kyrka, så att det ljus som tändts i det mörka hednalandet icke måtte slockna utan sättas på ljusastaken och sprida sitt sken i allt vidare kretsar. Många fromma män hade förklarat sig villiga att gå såsom lärare till det främmande landet och hjälpa till att sprida evangeliets ord.
Men biskopen, på hvilkens djupt böjda hufvud Athanasius' välsignande händer hvilade, var ingen annan än vår vän, ynglingen Frumentius från Tyrus.
Denne hade med stor bestörtning förnummit kyrkofaderns afsikt att sända just honom såsom biskop till Axum, och han hade enträget bedt, att någon mera kunskapsrik och värdig man måtte få det höga uppdraget. Men Athanasius hade hållit fast vid sin mening, att just den man, som först kommit såsom fridens budbärare till folket, också måtte blifva deras första biskop. Och så erhöll han namnet Salama såsom en underpant på sin värdighet.
Detta namn bevaras ännu i kärleksfullt minne af den kristna kyrkan i Abessinien, hvilken alltid betraktat honom såsom sin grundläggare. Denna kyrka har under århundradenas lopp funnits till, ehuru hon just nu lefver under stort betryck.
Så kunde Gud i forna dagar använda två kristna gossar att tända evangelii ljus i en del af de svartes världsdel. (Slut).