Mården i hönshuset.
Med teckning.
ill våra vackraste och på samma gång skadligaste rofdjur höra helt säkert mårdarne. De finnas utbredda öfver stora sträckor af jorden och äro lika talrika i Europa som i Asien och Amerika.
Sitt hemvist väljer mården i täta löf-och barrskogar, där han förekommer desto talrikare, ju ensligare och mörkare dessa äro. Till bostad väljer han ihåliga träd, öfvergifna roffågelbon och bergskrefvor.
Skogsmården, som förekommer i vårt land, är omkring en meter lång och tre decimeter hög. Hans päls är vackert brun men öfvergår på sina ställen till gult; nosen är gulröd. Håren äro glänsande och mjuka samt sitta mycket tätt. Stenmården, som icke finnes i Sverige, har strupe och bringa hvita samt gröfre och glesare päls.
Mården hör till de smidigaste och vigaste af alla rofdjur. Den långa, smärta kroppen sätter honom i stånd att tränga igenom de minsta hål och springor. Han är en röfvare af äkta sort, djärf och blodtörstig. Han har ett fint väderkorn, skarp syn och hörsel. Under dagen hvilar han i lugn och ro på sin bädd, men redan i kvällningen är han ute på ströftåg och förföljer då alla djur, som han tror sig om att besegra. Från haren och ända ned till den minsta råtta går intet djur säkert för honom. Till och med den vige, snabbe och uthållige ekorren måste utmattad gifva sig i hans våld. Sakta och ljudlöst smyger han sig öfver skogshönsen, vare sig de hvila på marken eller i trädens toppar. Vattensorkar och vattenfåglar söker han upp i deras eget element, ty han är också en duktig simmare. På detta sätt blir mården en riktig förbannelse för alla små djur och fåglar, som hafva svårt att rädda sig undan denne fiende, som kan slingra sig fram öfver allt likt en orm.
MÅRDEN I HÖNSHUSET.