ERIK OCH ANTON.
Om födan börjar tryta i skogen, blir han dristigare och smyger sig då fram till människoboningarna, skaffar sig tillträde till hönshusen och anställer där en gruflig förödelse. Han håller också till godo med trädgårdens frukter och plockar åt sig både äpplen, päron och plommon från trädens grenar.
Huru mården far fram, när han kommer in i ett hönshus, visar oss vår teckning. Den där afbildade mården är en stenmård. J. B. G.
Erik och Anton.
Med teckning.
rik och Anton voro grannar och därtill kusiner samt kamrater i arbete och lek. De sutto på samma skolbänk och täflade om att vinna lärarens förtroende och föräldrarnas glada gillande. Flitiga, pigga och rödblommiga voro de båda.
Men de voro mycket olika till sinnelaget. Anton var en lugn och trygg gosse, godmodig och eftergifven. Erik däremot var ett litet brushufvud, som alltför lätt tog till knytnäfven i vredesmod. Det sättet att göra upp mellanhafvanden använde han visserligen icke mot Anton, men han tyckte, att denne var alldeles för eftergifven, ja, rent af feg gentemot otrefliga kamrater, som denne aldrig ville slåss med.