en 2 april 1805 föddes på den
danska ön Fyen en liten gosse, som vid dopet kallades Hans Christian. Namnet Andersen ärfde den lille efter sin far, som var skomakare i staden Odense.
Föräldrarna voro således fattigt arbetsfolk, som icke kunde skänka Hans Christian några timliga skatter, men han ärfde hvad bättre var, sin fars poetiska sinnelag och sin mors blida, kärleksfulla hjärta. Med en sådan utrustning kan man komma långt här i världen.
Hans Christians far hade stor lust för läsning och denna delades snart af gossen, som med sin rika inbillningskraft förvandlade hemmets tarfliga väggar till praktfulla pelargångar och befolkade dem med sagovärldens brokiga lif. Redan som gosse skref han ett och annat sagospel och kände sig litet "stor på", när någon stadsbo gaf honom ett uppmuntrande ord, men fällde bittra tårar, när gatpojkarne pekade finger åt honom och kallade honom "komediskrifvaren".
Sedan Hans Christian konfirmerats, gick han till fots till Köpenhamn för att i den stora staden skapa sin lycka såsom skådespelare. Men härtill dugde han ej. Han grep till pennan och började skrifva böcker, som trots deras ofullkomligheter och brister dock hade så mycket innehåll,
att några inflytelserika personer fattade välvilja för honom och beredde honom tillfälle att besöka lärdomsskolan i Slagelse. Här fick han nu inhämta grunderna för den allmänbildning, som han dittills saknat, och år 1828 blef han student.
Såväl under skoltiden som under studenttiden skref Andersen åtskilligt, som väckte uppmärksamhet och ingaf förhoppning. År 1835 utgaf han ett första häfte sagor och äfventyr, och dessa följdes sedan af nya, som öfversattes till alla möjliga språk och gjorde Hans Christian Andersen känd och älskad snart sagdt öfver hela jorden.