Sina sagor och äfventyr skref han naturligtvis för barn och ungdom, men de lästes med lika intresse af alla åldrar. Nog minnes jag än, huru jag som gosse läste och log åt Lill-Klas och Stor-Klas, huru jag fällde tårar vid den "Lilla Sjöjungfruns" öde, och huru jag gjorde stora ögon och funderade, när jag läst "Dykungens dotter". En älsklig saga är ock "Världens skönaste ros", som vi här nedan återgifva i något förkortad form.
Andersen dog den 4 augusti 1875. I Rosenborgs slottspark i Köpenhamn ha danskarne rest en vacker minnesvård åt nordens störste och snillrikaste sagoberättare. Han sitter där blid och stilla, omgifven af några små, som med spänd uppmärksamhet lyssna till de underbara orden.
Världens skönaste ros.
Det var en mäktig drottning, i hvilkens trädgård växte de skönaste blommor från världens alla länder, men isynnerhet var det rosorna hon älskade. Därför växte rosor i trädgården och äfven inne i slottets salar, där de slingrade sig omkring pelare och fönsterkarmar ända upp åt taket.
Men nu rådde sorg och bedröfvelse här inne, ty drottningen låg på sin sjuksäng, och läkarne sade, att hon skulle dö.
"Det finns dock en räddning för henne", sade den visaste af dem. "Skaffa henne världens skönaste ros, uttrycket för den renaste kärlek, kommer den för hennes ögon så dör hon icke."
Och unga och gamla kommo från alla håll med rosor, de skönaste, som funnos i hvarje trädgård, men de rosorna var det icke.
Då kom en lycklig moder och sade: "Jag vet, hvar den skönaste rosen finnes. Den blommar på mitt barns kind, när det styrkt af sömnen slår upp ögonen och ler mot mig i barnslig kärlek."
"Skön är den rosen, men en skönare finnes det", sade den vise.
"Ja, en långt skönare", sade en kvinna. Jag såg den på drottningens kinder, då hon den långa natten bar sitt sjuka barn på sina armar. Och hon grät och bad till Gud för det såsom en moder beder i ångestens timma."