"Helig och underbar i sin makt är sorgens hvita ros. Dock--den är det icke."
"Nej, världens skönaste ros såg jag framför Herrens altare", sade den fromme biskopen. De unga flickorna gingo fram till nattvardsbordet. Där glödde rosor, och där bleknade rosor på de friska kinderna. En ung flicka stod där. Hon såg med själens hela kärlek upp till Gud. Detta var uttrycket af den renaste kärlek."
"Välsignad vare den", sade den vise. "Dock har ingen af eder nämnt världens skönaste ros."
Då trädde drottningens lille son in i rummet. Han bar en stor bok med sammetsband och silfverknäppen.
"Moder", sade den lille, "o, hör, hvad jag har läst". Och barnet läste ur boken om honom, som utgaf sig i korsets död för att frälsa människorna. "Större kärlek finnes icke."
Och det flög ett rosenskimmer öfver drottningens kind, hennes ögon blefvo så stora och klara, ty hon såg från bokens blad höja sig världens skönaste ros, bilden af den, som spirade upp ur Kristi blod på korsets träd.
"Jag ser den!" sade hon. "Aldrig dör den, som skådar denna ros, den skönaste på jorden."
Söndagsskoltext för den 23 April.
Mark. 16: 1-8.