Nu har den stund kommit, som Jesus förutsagt med de orden: "satan har begärt sålla eder såsom hvete". Petrus är nu i satans såll, han äger ej kraft att befria sig, ej det manliga modet att våga språnget ut ur den trollkrets, hans egen feghet spunnit omkring honom. I stället för att öppet bekänna sig vara en Jesu lärjunge, förnekar han åter sin frälsare, afsäger sig därmed apostlaämbetet och sjunker djupt ned i natt och synd och mörker.
Det andra hanegället går Petrus genom märg och ben. Det liksom ropar till honom: "Nu är det tid att stå upp ur sömnen, ur natt och synd!" Men om där skall varda ljus i Petri själ, så behöfves där sol. Den möter honom ur Jesu öga, ty det heter, att Jesus vände sig om och såg på honom. Det blir genast morgongryning i Petri själ och där faller kostelig morgondagg, ångrens tårar. Han går ut och gråter öfver sig själf och öfver sin synd. Förtrollningen brytes, mörkrets furste mister sitt grepp, Petrus är åter fri.
Vägen ut ur mörker, synd och vanmakt för oss alla är alltid densamma. Vill du gå den vägen, så kommer där ljus och frälsning och kraft till din själ. J. B. G.
Läser du din bibel?
udvig Bengtsson hade nyss fyllt åtta år. Han var en liflig och läraktig gosse, som gärna ville ha reda på hvad han såg och hörde. Om sommaren ströfvade han under sina fritider omkring i de vackra ängarna, som lågo i närheten af hans föräldrahem, men under de långa vinterkvällarna måste han ofta läsa högt för sin mor ur någon god, underhållande bok. Om söndagsaftnarna brukade han få se på bilderna i den stora praktbibeln, och hans mor berättade då för honom om Josef, om David och andra Guds män, som lefde under gamla testamentets tid, men först och främst om honom, som lät sig födas, då tiden var fullbordad, huru han lades i en krubba och sedan gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla, till dess han slutligen vandrade lidandets väg till Getsemane och Golgata för att gifva sitt lif för världens synder.
Ludvig hörde uppmärksamt på, och en afton, när modern slutade berätta, sade han mycket allvarsamt: "Mor, jag undrar, huru det skulle sett ut i världen, om vi inte hade haft bibeln?"
"Det hade då sett ut hos oss såsom hos de arma hedningarne, som ännu icke hafva denna välsignade ledstjärna", svarade modern. "De vandra ännu i mörker, utan tröst för detta lifvet och utan hopp för det tillkommande. Du har ju hört talas om våra hedniska förfäder, huru de hade det. De tillbådo sina döda konungar i stället för en allestädes närvarande, lefvande Gud. De anställde blodiga människooffer i stället för att såsom vi hafva försoning i Jesus Kristus och hans evigt gällande offer för oss. Ack, min gosse, vi kunna icke räkna alla de välsignelser, som den dyra boken fört med sig åt oss redan för detta lifvet, och sedan visar han oss den rätta vägen till Guds eviga, saliga himmelrike."
Några dagar efter detta samtal följde Ludvig sin mor till en gammal, sjuk kvinna i grannskapet. Hon bodde i en usel hydda och hade tillbragt flera år på sjuklägret samt var så medtagen af smärta och lidande, att hon nästan icke kunde röra en lem. Det oaktadt lyste Guds frid ur hennes ögon och hennes mun var fylld af Guds lof. "Gud är god, och hans nåd varar evinnerligen", sade hon. "Hvad äro mina lidanden mot min Herres och frälsares lidande för min skull?"