Ludvig lyssnade uppmärksamt, och tårarne kommo i hans ögon, när han hörde den gamla tala så.
"Lifvet hade allt varit ödsligt för er under alla dessa år, om ni inte haft er bibel", sade fru Bengtsson.
"O, ja", svarade den sjuka, "bibeln har varit mitt ljus i mörkret, min tröst i bedröfvelsen, ja, jag kan säga, den har många gånger varit mig mera än det lekamliga brödet."
En annan gång följde Ludvig sin mor till en liten gosse, något äldre än Ludvig. Han hette Thomas Nilsson och var en stackars krympling, som mödosamt släpade sig fram på två kryckor. Men han hälsade gladt, då de kommo in och såg alls icke olycklig ut.
"Är det inte mycket ledsamt för dig att sitta här ensam hela dagen, när dina föräldrar äro ute på arbete?" frågade Ludvigs mor vänligt.
"Åh nej, jag kan sticka litet nu, och så läser jag i min kära bibel."
"Tycker du om att läsa i bibeln, min gosse?"
"Ja, visst, det är så roligt att läsa om Jesus, hur god han var", svarade gossen med ett uttryck af strålande glädje, när han nämnde det kära namnet.
De samtalade ännu en stund, och då Ludvig och hans mor kommo ut, sade hon: "Där såg du åter ett bevis på, huru bibeln kan lyckliggöra ett lif, som annars skulle varit djupt olyckligt."
En annan gång, då de voro ute på en längre vandring, mötte de en blind man, som leddes vid handen af sin lilla dotter.