"Är det inte bra svårt att vara blind?" frågade Ludvig ifrigt.
"Jo", svarade den blinde, "det skulle verkligen vara svårt, om icke det himmelska ljuset lyste upp mitt mörker. Men Gud ske lof, bibeln kan vara en lykta äfven för den blindes fot."
"Men ni kan ju inte läsa själf", invände gossen.
"Nej, det kan jag inte. Jag miste synen vid en stensprängning. Men jag har förr kunnat läsa, och jag kan aldrig tillfyllest prisa Gud för den välsignelse han gifvit mig genom sitt ord. Och ännu i dag, när någon af de mina läser högt för mig, kan jag stundom bli så glad, att jag bara vill sjunga."
Då Ludvig skulle gå och lägga sig om kvällen, frågade honom hans mor: "Är det ingenting särskildt, som du skulle vilja tacka den käre frälsaren för i kväll, Ludvig?"
Gossen stod en stund tyst och tänkte efter. Därpå föll han på sina knän vid sängen, knäppte sina händer och bad: "Tack, käre Jesus, att du gifvit mig två goda ögon. Och tack för bibeln, som är ditt eget heliga ord, tack att jag har en bibel och kan läsa i den. Låt den alltid lysa för mig och leda mig hela vägen hem till din himmel, amen!"
NÄR LILLEBROR KOM.
