UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

N:o 17
27 April. 		Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet.
Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 		22 årg.
1905.

Herren uppenbarar sig för de sina.

Mark. 16: 9-16.

i hafva läst om Jesu uppståndelse och därvid sett, att Jesus åter blifvit lefvande. Men vi märka snart, att det är en stor skillnad mellan Jesu lif före och efter uppståndelsen. Förut lefde han midt ibland sina lärjungar såsom en annan människa, men efter uppståndelsen tillhörde han egentligen den osynliga världen. Han uppenbarade sig dock gång på gång för lärjungarne, för att sedan åter försvinna. Förut var han utsatt för fiendernas förföljelse, nu kunde ingen mänsklig makt gripa honom, hans kropp var odödlig liksom hans ande.

Maria Magdalena var den första, som fick mottaga en uppenbarelse af frälsaren. Det var på själfva påskdagsmorgonen, då hon hade kommit till grafven för att söka den döde. Hon trodde först, att det var trädgårdsmästaren, som vårdade olivplanteringen, men vid ljudet af den kära stämman känner hon genast igen sin Mästare. Vi kunna föreställa oss hennes glädje, då hon skyndade till lärjungarne och talade om för dem att Jesus verkligen lefde. "De fingo höra, att han lefde och hade blifvit sedd af henne." Underligt nog hade lärjungarne så alldeles glömt bort Jesu förutsägelse, att de ej trodde, att Jesus var uppstånden.

Men Jesus älskade sina felande, klentrogna lärjungar och ville därför gifva dem ett nytt vittnesbörd om sin uppståndelse. Samma dag på eftermiddagen gingo två lärjungar ut på landet till en by, som hette Emmaus. Under det att de samtalade med hvarandra, nalkades Jesus och gick med dem. De kände icke igen honom, säkerligen mest därför att de voro så upptagna med sin sorg och saknad, att de ej närmare gåfvo akt på hans utseende. Emellertid talade Herren så skönt och anderikt till dessa två vandrare, att deras hjärtan blefvo tröstade. Till sist går han med dem in i ett hus och sätter sig till bords med dem. Under det att han välsignar maten, som framsatts på bordet, igenkännes hans kära drag af de två lärjungarne. Nu visste de säkert, att han lefde och så, midt i deras glädje däröfver, försvann Jesus ur deras åsyn. I sin glädje skynda lärjungarne tillbaka till Jerusalem, oaktadt natten redan brutit in, för att förkunna det glada budskapet för de öfriga. Dessa voro emellertid i den sena aftonstunden samlade inom slutna dörrar. Till en början ville de icke tro vittnesbördet från dessa två, men till sist försvann allt tvifvel: ty just under det de talade härom, stod Jesus midt ibland dem, sägande: Frid vare eder!

Lika verkligt som då är Jesus ännu hos oss. Vare sig att vi behöfva tröst såsom Maria eller sällskap såsom lärjungarne på vägen till Emmaus, så är Jesus den bäste tröstaren och det bästa sällskapet. Osynlig är han, men dock nära oss hvarje ögonblick af vårt lif. Är det icke vår stora, saliga förmån att få dagligen umgås med honom? Huru skola vi göra detta? Genom att tala med honom om allt och genom att höra honom själf tala till oss i ordet. Ja, det kommer en dag, då vi skola se honom såsom han är, men till dess låtom oss alltid trösta oss med hans osynliga närvaro. Fr. E.