Den lilla fridstifterskan.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
öljande morgon satt Teodor tvär och mörk vid frukostbordet och ville knappt svara, när man talade till honom. Lilla Betty, som annars alltid brukade hålla målron uppe, som man säger, hon satt med nedslagna ögon och sväljde oupphörligt tårarna, som ville tränga sig fram.
Efter frukosten gingo flickorna in till fadern för att läsa upp sina bibelspråk. Betty kunde ej sitt och fick därför en allvarsam förebråelse för sin försumlighet. Därefter gick hela familjen för att höra Guds ord.
På hemvägen höll sig Teodor långt efter de andra och lät sig ej se förrän vid middagsbordet. Middagen var lika tung och tryckande som frukosten.
Om söndagseftermiddagarne brukade man gemensamt sjunga några sånger till orgel, men i dag var Teodor borta, och det gick därför dåligt med sången. Stackars lilla Bettys sinne var alltför tungt för att hon skulle kunna sjunga, och Eva hade icke heller mycken lust i dag. Hon sjöng, som om hennes tankar varit långt borta, och det voro de också. Ty hon hade hela dagen oupphörligt måst tänka på sitt bibelspråk, och det ljöd beständigt allt högre i hennes hjärta: "Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn!"
Ack, om hon kunde stifta frid emellan Teodor och Betty, hvilken glädje det skulle vara! Men Teodor var så uppretad, och hon kanske blott gjorde saken värre genom att tala med honom. Orden i hennes språk oroade henne dock beständigt. Hon hörde dem så tydligt, att det var nästan såsom om någon hviskat dem i hennes öra.
Ändtligen hade hon fattat sitt beslut. Så snart hon kunde, smög hon sig tyst ut ur rummet. Hon gick för ett ögonblick in i deras lilla rum och där böjde hon knä framför sängen och bad Gud om hjälp att utföra sitt beslut. Därpå gick hon uppför trappan, samlade allt sitt mod och knackade på Teodors dörr.