Intet svar.
"Teodor!"--Ännu intet svar.
"Teodor!"
"Hvem är det?" hördes ändtligen en vresig röst fråga.
"Det är bara jag, Eva", svarade hon med darrande röst. Hon önskade nästan, att hon vore långt borta.
"Nå, kom in då", ljöd det åter tvärt och ovänligt, och med klappande hjärta trädde Eva in.
Teodor satt vid fönstret med en bok i handen, men Eva såg tydligt, att han höll den upp och ned, och att han alltså icke hade läst i den utan bara fått fatt i den i hast. Han vände sig icke en gång om, då systern trädde in.
"Teodor, kom ner till oss, det är så kallt här uppe!" sade hon med bedjande stämma.
Intet svar.
Det blef tyst en stund, och Eva stod oviss om hvad hon skulle göra. Då fylldes hennes ögon med tårar, och hon sade allvarligt: "Teodor, hvad jag önskade, att du ville förlåta Betty, hon är så bedröfvad öfver hvad som händt."