Anna låg tyst med knäppta händer och de blåa ögonen slutna. När Frits slutat sjunga och såg på henne, varsnade han, huru en tår långsamt vällde fram under ögonlocket och rullade ned för kinden. "Anni, käraste lilla Anni, du får inte gråta", ropade gossen förskräckt, "jag ville ju göra dig glad med min sång, förstår du."
"Ja, visst, Frits", sade systern leende genom tårarna, "din sång har både gladt och tröstat mig. Ser du, jag var i dag så bedröfvad för att min fot aldrig vill bli bättre, och jag tänkte på, att många människor ju äro så rika och ha ingenting som plågar dem, och jag måste ligga här för att inte vi ha råd att söka en skicklig läkare. Men det var orätt af mig, och nu när du sjöng din sång, kom jag att tänka på, huru rik jag ändå är, som har dig och mor. Och så får jag ju tala om min nöd för frälsaren, som både vill och kan hjälpa. Och då skämdes jag öfver min modlöshet."
"Men du skall bli frisk igen, ty jag vet någonting, hvarigenom jag kan förtjäna mycket penningar", ropade Frits och sprang upp från stolen. "Nu kommer min hemlighet, ser du. I dag i skolan berättade gossarne, att de skulle få vara med på jakt på herrgården, baron skall ut och jaga. Karl Toll frågade mig, om jag inte ville vara med också. De få en krona om dagen, och jakten varar högst tre timmar. Karl berättade, att han förra vintern förtjänt tio kronor på det viset. Då tänkte jag, att om jag också kunde förtjäna så mycket, kunde du kanske få komma till en läkare med din sjuka fot. Jag har tre kronor i min sparbössa förut, och jag behöfver inte låta laga mina skor ännu, fast mor trodde det, ty de ha bara ett litet hål under hvardera sulan. Tänk, Anni, hur härligt det skulle vara, om du blefve riktigt frisk, och vi kunde få följas åt i skolan igen såsom förut." Och i jubblande fröjd slog han armarna om systern.
Anna tryckte gossens lockiga hufvud mot sitt bröst. "Om du alltid är så här glad och snäll, Frits, så skall jag nog försöka vara tålig", sade hon. "Du får inte tänka på jakten; jag vill inte alls att du skall springa i snö och väta och drifva upp villebrådet åt baronen och hans gäster--du kunde fördärfva dig, och hvad skulle då mor säga?"
"Åh, hon låter mig nog få följa med de andra gossarne", sade Frits. "Jag säger ingenting om att jag tänker förtjäna penningar, det skall jag öfverraska henne med till julen."
Och han förstod att komma med så många skäl och talade med en sådan ifver, att Anna icke nändes förstöra hans vackra plan genom att säga, att han måste drifva upp harar mången vinter för att hon skulle kunna komma till hufvudstaden till någon berömd kirurg.
"Vi skola fråga mor, Frits, men sjung ännu en gång din sång för mig", sade hon blott.
Frits efterkom gärna hennes uppmaning och stämde med sin klara röst upp sången. Anna försökte också sjunga med, ty hon hade ett ganska fint öra och en mjuk, vacker röst.
När modern efter en stund kom hem, hörde hon redan i förstugan sina barns sång, och ett lyckligt leende lyste upp hennes ansikte.
Nästa dag var det stark köld, så att snön knarrade under foten. Frits, som redan i går lyckats erhålla sin mors samtycke, var full af ifver. Han hade knappt tid att äta sin frukost utan lämnade hälften med den anmärkningen, att han ju snart skulle komma tillbaka, och då smakade middagen så mycket bättre--nu vore han alldeles icke hungrig. Därpå gick han in till Anna för att säga henne farväl, och han var så upptagen af sin plan, att han för första gången glömde att höra efter hur det var med henne.