Anna låg ännu, ty hon hade åter haft en sömnlös natt. Hon kysste hjärtligt sin bror och bad honom vara mycket försiktig och ej gå ifrån de andra gossarne. Frits lofvade detta och rusade i väg samt slog igen dörren med en stark smäll, så att Anna förskräckt for upp.
"Vänta inte på mig med middagen", ropade Frits till modern, som förmanade honom att komma tillbaka med de andra gossarne och icke trafva i den allra djupaste snön. Han letade nu fram sin fars stora käpp och viftade med mössan till afsked, då han gick ut för att möta de andra, som just kommo marscherande framåt vägen.
De hälsade gladt på Frits, och så ilade de bort. Efter en stund låg skogen bakom dem, och flaggan på herrgårdstaket vajade emot dem i solskenet. På gården samlade sig drifvarne, stora och små, gamla och unga. Inspektoren gick med dem och visade i hvilken riktning de skulle gå samt anvisade hvar och en sin plats.
Nu kom baronen med sina gäster, och snart hördes ljudet af bjällror, ty äfven friherrinnan och hennes båda barn ville följa med och se på den muntra jakten.
Frits hade redan stått en halftimme på sin post och stampat i kölden. "Om man finge börja snart", tänkte han och slog upp sin rockkrage.
Ändtligen ger baronen tecken att börja, inspektoren vinkar med näsduken, och långsamt börja drifvarna gå framåt, rätt fram öfver snöfyllda diken och frusna åkrar, öfver gångstigar och landsvägar, öfver ängar och nyplöjda fält--ouppligt framåt.
Frits tar med ifver del i arbetet; med allvarsam min stampar han fram genom snön och fröjdar sig, när hararna springa upp och i hastig flykt söka komma undan. Men allt trängre blir kretsen, allt oftare smälla skotten, allt talrikare falla de stackars djuren. Jakten är nära sitt slut.
Då börjar det snöa sakta, först mycket långsamt, här en liten flinga, där en annan, men småningom blir det mer, hastigt och tätt falla flingorna. Frits blir varm af den ovana ansträngningen och knäpper upp rocken för att svalka sig. Oförtröttad fortsätter han vidare, fastän pannan är fuktig af svett och han andas häftigt. Middagstiden måste för längesedan vara förbi, det känner Frits på sin knorrande mage. Han är förbi af trötthet och släpar sig med uppbjudande af alla krafter genom snön. Det är endast tanken på hans sjuka syster därhemma, som håller honom uppe. Hans skor och strumpor äro genomvåta, och nu börjar det också blåsa, så att snön slår honom i ansiktet såsom små, spetsiga isnålar.
