"Allt som icke är sträng sanning är osanning, och du vet, att lögnen är vederstygglig för vår himmelske fader. Läkemedlet är obehagligt, men doktorn tror, att det skall göra dig godt. Därför vill jag att du skall vara modig och taga det genast. Här är koppen. När jag säger tre, skall du tömma dess innehåll. Nu--ett--två--tre."--Och innan modern sagt det sista ordet, var koppen tom.
"Den var ändå inte så bäsk som jag trodde, mamma", sade Betty.
"Jaså. Ja, jag är inte förvånad, att du tycker så, ty jag visste, att det mod, som behöfdes för att taga medicinen, skulle blifva en god krydda. Betty lilla, vi glömma så lätt, att ingen plikt är så tung, att icke det allvarliga beslutet att uppfylla den gör den lättare. Du skall finna mången svårighet värre att öfvervinna än denna. Men försök att alltid vara modig och gif aldrig vika, så länge du står inför en ouppfylld plikt. Nu skall jag läsa en berättelse för dig, som kanske kan ge dig någonting att tänka på."
Betty beredde sig på att lyssna till berättelsen, men långt innan den var till ände, sof hon godt. Hennes mor lade henne på soffan, för att hon skulle få sofva i ro.
Några veckor förgingo, och Betty var lika frisk som förr. Hon hade nästan glömt tilldragelsen med medicinen, då familjen drabbades af en svår sorg, i det Bettys lilla syster dog.
Till hennes stora förvåning var modern lika lugn och stilla som förut. Hon skötte sitt arbete och talade lugnt och vänligt,--det var som om familjekretsen aldrig brutits.
"Hvarför gråter du inte mera, mamma? Är du glad för att Signe är död?" frågade Betty.
"Ack nej, inte glad, men jag försöker att vara tålig", svarade modern. "Sorgens bägare innehåller en bitter dryck för mig, Betty, men vi måste ödmjukt underkasta oss Guds vilja. Vår lilla Signe är hos Herren, fri från all sorg och nöd, och vi måste tacka honom för detta. Han har icke lofvat oss bara solskensdagar här i världen; många skuggor förmörka lifvet för oss. Men om vår tros öga är klart, och hjärtat genom bönen höjer sig öfver jordens dimmor, skola vi finna en purpurfärgad guldkant på hvarje moln,--om det också är aldrig så mörkt. Hvilka pröfningar Gud än må lägga på oss,--den käre frälsaren håller oss dock vid handen, och ur hjärtats djup kunna vi säga: "Herren gaf och Herren tog, lofvadt vare Herrens namn."
